Bloggen är, eller har varit kan vi snart säga, en moskvablogg, eller kanske mer en rysslandsblogg. Det är inte omöjligt att någonting likartat kommer att uppstå i min regi i framtiden - fast antagligen då från svensk mark. Åtminstone utlovas mycket rysk litteratur inom den närmsta tiden på bloggen Moja Zjizn.
I alla fall, som moskva-/rysslandsblogg, utformad som en rapport från livet som svensk student vid MGU under en höst, är bloggen numera dömd till undergång. Studenten åkte hem och syftet är alltså historia.
söndag 9 januari 2011
Ryssar i Sverige
Amir var på besök i Skåneregionen. Amir träffade jag under min volontärarbetesperiod i Samara (maj 2009- februari 2010). Vi lärde känna varandra genom någon gemensam vän och höll sedan kontakten via skype. Amir flyttade till Tyskland - och jag till Moskva. Nu hade han juluppehåll från studierna vid universitetet i Heidelberg och bestämde sig för att svänga förbi Skandinavien. Efter någon dag i Köpenhamn anlände han Lund. Nedan följer en bildserie om den ryske turisten i Skåne:
Lund Väster. "Paradiset på jorden", som det även kallas. Amir var lite skeptisk, även om han gillade Lund.
Idrottsparken och den nedgående solen.
Mitt favorithus i Lund. Självklart ligger det på väster.
Bjärred. En gammal hemstad. By.
Bryggan i Bjärred. Den ut till kallbadhuset.
Is, is.
Snö, snö. Det var en gnistrande kall dag vi for till Bjärred. Kunde inte bli bättre än med lite te i en termos och ja, ni vet, söndagsvinterpicknick.
Svanar.
En strandfågel som inte ens den lokale fågelexpert för tillfället kunde namnge. Min favorit är det i alla fall.
Amir skall fotografera.
Glatt fotograferad.
Nyårsdansen. Malmö och ett gäng hipstrar. Vi var båda nöjda.
Lund Väster. "Paradiset på jorden", som det även kallas. Amir var lite skeptisk, även om han gillade Lund.
Idrottsparken och den nedgående solen.
Mitt favorithus i Lund. Självklart ligger det på väster.
Bjärred. En gammal hemstad. By.
Bryggan i Bjärred. Den ut till kallbadhuset.
Is, is.
Snö, snö. Det var en gnistrande kall dag vi for till Bjärred. Kunde inte bli bättre än med lite te i en termos och ja, ni vet, söndagsvinterpicknick.
Svanar.
En strandfågel som inte ens den lokale fågelexpert för tillfället kunde namnge. Min favorit är det i alla fall.
Amir skall fotografera.
Glatt fotograferad.
Nyårsdansen. Malmö och ett gäng hipstrar. Vi var båda nöjda.Slutligen
Och så skall de sista dagarna i Moskva avhandlas. Jag är ganska sent ute, men detta är väl förståeligt med tanke på att jag varit sjuk, samt haft tvåfaldigt besök av ryssar sedan jag återvänt. Veckan som tillbringades i östgötatrakten kännetecknades också av ett tillfälligt internetförbud, som tog sig uttryck i det att jag enbart fick vittja e-brevsinkorgen en gång varannan dag under max 10 minuter. Alltså inget bloggande.
Så, vad gjorde jag, vad hände? Främst kan påpekas att sömn inte var någonting prioriterat den sista veckan. Jag tänkte att jag nog kunde sova vid någon annan tidpunkt, kanske hemma i östgötaland eller så, under ledigheterna. Och det gjorde jag nog rätt i, för jag hann med allsköns saker den allra sista veckan. Teater, Tjechov, inte alls att förakta. Den avnjöts på Lilla teatern i Moskva. En klassisk kostymuppsättning som glänste ikapp med den uppsättning jag såg av Tre Systrar i Sverige för ett par år sedan. Den gången var det Stockholm som var huvudmålet för systrarna, denna gång mer originalsenligt - Moskva. Systrarna bor i "provinsen" en outhärdligt trist håla med en militärbas som enda upplyftande element - och mer än en gång utstöts ett klagofyllt "В Москву!" - "Till Moskva!". Jag såg uppsättningen två dagar innan resan från Moskva och hade inte svårt att känna med den yngsta systern i hennes entusiasm - om man bytte ut Moskva mot Sverige då förstås.
Någon dag innan tillbringades hos Aleksej med goda vänner och rysk mat. Dock måste det erkännas att vemodigt var det allt att känna att snart, snart lämnar jag Moskva och denna tid kommer aldrig åter. Visst kan jag återvända till Moskva, men troligt är att jag aldrig kommer att återvända som student vid MGU. Aleksej skulle jag dock få se snart igen, då han ju faktiskt ankom till Lund för bara några dagar sedan. Avfärden var dock alltför snar, då han just nu (förhoppningsvis - alltså med tanke på de traditionsenliga, svenska tågförseningarna) är i Riga i väntan på tåget till Moskva.
Det sågs också film. Jag och Aleksej bevistade en av stadens bättre biografer, med mycket äldre filmer i programmet. Biobesöket kostar 25 kronor och på vår lott föll en ungersk film från sjuttiotalet, en film och en regissör som nog inte är känd för någon av mina läsare. Rolig var den i alla fall, klart sevärd. Trots den ryska dubbningen. Jag har svårt för dubbade filmer i allmänhet och baserat på en del erfarenhet kan jag nästan säga ryska i synnerhet. Emellertid tycks det finnas undantag. Och jag måste nog kalla den här dubbningen för en kvalitetsvariant.
Så såg jag också "Juliregn", eller hur översättningen nu skulle bli till svenska, med Zjora. Det är en sovjetisk motsvarighet till den franska nya vågen-filmen och vid många tillfällen villade jag nog bort mig i tanken till något slags sextiotalets Paris, så likt som nu Sovjet kan bli. Filmen är fin, kanske bara lite väl fransk ibland. Ingenting emot stadsmiljöer och förbipasserande i tjugominutersintervaller, men gud, lite handling kunde man väl trycka in här och var?
Det fikades också en hel del måste erkännas. Främst te, vill jag minnas, gärna i sällskap med någon utmärkt rysk, vegansk choklad (en av Rysslands få kulinariska fördelar gentemot Sverige). Så tog jag också avsked av fakultetens matsal med en stor tallrik spaghetti med ketchup, efter att ha provat några oätliga kokta grönsaker.
Detta var en av de sista dagarna, då jag spankulerade omkring på Tverskaja. Inte i jakt på solnedgångar, utan snarare kaffe, men fann visst en ändå. Solnedgång alltså.
Enligt en förfrågning deltog jag i ett konstprojekt vid namn "Nations", som kommer att bestå av porträtt av ett stort antal kvinnor från olika nationaliteter. Konstnären, bördig från Moskva, tyckte att jag skulle representera Sverige och sålunda kom jag att posera min sista lördagseftermiddag. Det är inte första gången min person finns representerad på en konstutställning (då alltså inte mina verk, utan en bild av mig), men det är nog första gången det skett med flit. För att delge lite svenska traditioner, gjorde jag tillsammans med konstnären under fikapausen en klassisk nejlikeapelsin, för väldoftens skull. Hur svenskt det är kan nog ifrågasättas, men inte var det ryskt i alla fall, kunde jag utläsa av konstnärens förvåning då jag beskrev fenomenet.
Här är alltså det ofärdiga porträttet av mig. Det som sitter på huvudet är någon del av en svensk folkdräkt, enligt bildgoogle.
Här, på lilla teatern, sågs de tre systrarna.
Sista dagen på fakulteten, inramades vår entré - och sorti - av ballonger i svenska flaggans färger. Konstigt sammanträffande?
En av de sista dagarna, mitt under packningen av mina inte alltför få ägodelar, fick jag gå ned till caféet på Sektor В för en vällagad middag. Middagen var mer kvalitativ än menyn i alla fall. "Sandwich med tunga (från nöt)" har översatts med "Salmon Language". Laxsspråk har jag aldrig hört, men jag kan inte tro att det är så mättande. Jag beställde in min sista Borsjtj och en tallrik pasta.
Den sista kvällen. Den sista ankomsten, till det som under några månader kallades för "hem".
Så, vad gjorde jag, vad hände? Främst kan påpekas att sömn inte var någonting prioriterat den sista veckan. Jag tänkte att jag nog kunde sova vid någon annan tidpunkt, kanske hemma i östgötaland eller så, under ledigheterna. Och det gjorde jag nog rätt i, för jag hann med allsköns saker den allra sista veckan. Teater, Tjechov, inte alls att förakta. Den avnjöts på Lilla teatern i Moskva. En klassisk kostymuppsättning som glänste ikapp med den uppsättning jag såg av Tre Systrar i Sverige för ett par år sedan. Den gången var det Stockholm som var huvudmålet för systrarna, denna gång mer originalsenligt - Moskva. Systrarna bor i "provinsen" en outhärdligt trist håla med en militärbas som enda upplyftande element - och mer än en gång utstöts ett klagofyllt "В Москву!" - "Till Moskva!". Jag såg uppsättningen två dagar innan resan från Moskva och hade inte svårt att känna med den yngsta systern i hennes entusiasm - om man bytte ut Moskva mot Sverige då förstås.
Någon dag innan tillbringades hos Aleksej med goda vänner och rysk mat. Dock måste det erkännas att vemodigt var det allt att känna att snart, snart lämnar jag Moskva och denna tid kommer aldrig åter. Visst kan jag återvända till Moskva, men troligt är att jag aldrig kommer att återvända som student vid MGU. Aleksej skulle jag dock få se snart igen, då han ju faktiskt ankom till Lund för bara några dagar sedan. Avfärden var dock alltför snar, då han just nu (förhoppningsvis - alltså med tanke på de traditionsenliga, svenska tågförseningarna) är i Riga i väntan på tåget till Moskva.
Det sågs också film. Jag och Aleksej bevistade en av stadens bättre biografer, med mycket äldre filmer i programmet. Biobesöket kostar 25 kronor och på vår lott föll en ungersk film från sjuttiotalet, en film och en regissör som nog inte är känd för någon av mina läsare. Rolig var den i alla fall, klart sevärd. Trots den ryska dubbningen. Jag har svårt för dubbade filmer i allmänhet och baserat på en del erfarenhet kan jag nästan säga ryska i synnerhet. Emellertid tycks det finnas undantag. Och jag måste nog kalla den här dubbningen för en kvalitetsvariant.
Så såg jag också "Juliregn", eller hur översättningen nu skulle bli till svenska, med Zjora. Det är en sovjetisk motsvarighet till den franska nya vågen-filmen och vid många tillfällen villade jag nog bort mig i tanken till något slags sextiotalets Paris, så likt som nu Sovjet kan bli. Filmen är fin, kanske bara lite väl fransk ibland. Ingenting emot stadsmiljöer och förbipasserande i tjugominutersintervaller, men gud, lite handling kunde man väl trycka in här och var?
Det fikades också en hel del måste erkännas. Främst te, vill jag minnas, gärna i sällskap med någon utmärkt rysk, vegansk choklad (en av Rysslands få kulinariska fördelar gentemot Sverige). Så tog jag också avsked av fakultetens matsal med en stor tallrik spaghetti med ketchup, efter att ha provat några oätliga kokta grönsaker.
Detta var en av de sista dagarna, då jag spankulerade omkring på Tverskaja. Inte i jakt på solnedgångar, utan snarare kaffe, men fann visst en ändå. Solnedgång alltså.
Enligt en förfrågning deltog jag i ett konstprojekt vid namn "Nations", som kommer att bestå av porträtt av ett stort antal kvinnor från olika nationaliteter. Konstnären, bördig från Moskva, tyckte att jag skulle representera Sverige och sålunda kom jag att posera min sista lördagseftermiddag. Det är inte första gången min person finns representerad på en konstutställning (då alltså inte mina verk, utan en bild av mig), men det är nog första gången det skett med flit. För att delge lite svenska traditioner, gjorde jag tillsammans med konstnären under fikapausen en klassisk nejlikeapelsin, för väldoftens skull. Hur svenskt det är kan nog ifrågasättas, men inte var det ryskt i alla fall, kunde jag utläsa av konstnärens förvåning då jag beskrev fenomenet.
Här är alltså det ofärdiga porträttet av mig. Det som sitter på huvudet är någon del av en svensk folkdräkt, enligt bildgoogle.
Här, på lilla teatern, sågs de tre systrarna.
Sista dagen på fakulteten, inramades vår entré - och sorti - av ballonger i svenska flaggans färger. Konstigt sammanträffande?
En av de sista dagarna, mitt under packningen av mina inte alltför få ägodelar, fick jag gå ned till caféet på Sektor В för en vällagad middag. Middagen var mer kvalitativ än menyn i alla fall. "Sandwich med tunga (från nöt)" har översatts med "Salmon Language". Laxsspråk har jag aldrig hört, men jag kan inte tro att det är så mättande. Jag beställde in min sista Borsjtj och en tallrik pasta.
Den sista kvällen. Den sista ankomsten, till det som under några månader kallades för "hem".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)