Bloggen är, eller har varit kan vi snart säga, en moskvablogg, eller kanske mer en rysslandsblogg. Det är inte omöjligt att någonting likartat kommer att uppstå i min regi i framtiden - fast antagligen då från svensk mark. Åtminstone utlovas mycket rysk litteratur inom den närmsta tiden på bloggen Moja Zjizn.
I alla fall, som moskva-/rysslandsblogg, utformad som en rapport från livet som svensk student vid MGU under en höst, är bloggen numera dömd till undergång. Studenten åkte hem och syftet är alltså historia.
söndag 9 januari 2011
Ryssar i Sverige
Amir var på besök i Skåneregionen. Amir träffade jag under min volontärarbetesperiod i Samara (maj 2009- februari 2010). Vi lärde känna varandra genom någon gemensam vän och höll sedan kontakten via skype. Amir flyttade till Tyskland - och jag till Moskva. Nu hade han juluppehåll från studierna vid universitetet i Heidelberg och bestämde sig för att svänga förbi Skandinavien. Efter någon dag i Köpenhamn anlände han Lund. Nedan följer en bildserie om den ryske turisten i Skåne:
Lund Väster. "Paradiset på jorden", som det även kallas. Amir var lite skeptisk, även om han gillade Lund.
Idrottsparken och den nedgående solen.
Mitt favorithus i Lund. Självklart ligger det på väster.
Bjärred. En gammal hemstad. By.
Bryggan i Bjärred. Den ut till kallbadhuset.
Is, is.
Snö, snö. Det var en gnistrande kall dag vi for till Bjärred. Kunde inte bli bättre än med lite te i en termos och ja, ni vet, söndagsvinterpicknick.
Svanar.
En strandfågel som inte ens den lokale fågelexpert för tillfället kunde namnge. Min favorit är det i alla fall.
Amir skall fotografera.
Glatt fotograferad.
Nyårsdansen. Malmö och ett gäng hipstrar. Vi var båda nöjda.
Lund Väster. "Paradiset på jorden", som det även kallas. Amir var lite skeptisk, även om han gillade Lund.
Idrottsparken och den nedgående solen.
Mitt favorithus i Lund. Självklart ligger det på väster.
Bjärred. En gammal hemstad. By.
Bryggan i Bjärred. Den ut till kallbadhuset.
Is, is.
Snö, snö. Det var en gnistrande kall dag vi for till Bjärred. Kunde inte bli bättre än med lite te i en termos och ja, ni vet, söndagsvinterpicknick.
Svanar.
En strandfågel som inte ens den lokale fågelexpert för tillfället kunde namnge. Min favorit är det i alla fall.
Amir skall fotografera.
Glatt fotograferad.
Nyårsdansen. Malmö och ett gäng hipstrar. Vi var båda nöjda.Slutligen
Och så skall de sista dagarna i Moskva avhandlas. Jag är ganska sent ute, men detta är väl förståeligt med tanke på att jag varit sjuk, samt haft tvåfaldigt besök av ryssar sedan jag återvänt. Veckan som tillbringades i östgötatrakten kännetecknades också av ett tillfälligt internetförbud, som tog sig uttryck i det att jag enbart fick vittja e-brevsinkorgen en gång varannan dag under max 10 minuter. Alltså inget bloggande.
Så, vad gjorde jag, vad hände? Främst kan påpekas att sömn inte var någonting prioriterat den sista veckan. Jag tänkte att jag nog kunde sova vid någon annan tidpunkt, kanske hemma i östgötaland eller så, under ledigheterna. Och det gjorde jag nog rätt i, för jag hann med allsköns saker den allra sista veckan. Teater, Tjechov, inte alls att förakta. Den avnjöts på Lilla teatern i Moskva. En klassisk kostymuppsättning som glänste ikapp med den uppsättning jag såg av Tre Systrar i Sverige för ett par år sedan. Den gången var det Stockholm som var huvudmålet för systrarna, denna gång mer originalsenligt - Moskva. Systrarna bor i "provinsen" en outhärdligt trist håla med en militärbas som enda upplyftande element - och mer än en gång utstöts ett klagofyllt "В Москву!" - "Till Moskva!". Jag såg uppsättningen två dagar innan resan från Moskva och hade inte svårt att känna med den yngsta systern i hennes entusiasm - om man bytte ut Moskva mot Sverige då förstås.
Någon dag innan tillbringades hos Aleksej med goda vänner och rysk mat. Dock måste det erkännas att vemodigt var det allt att känna att snart, snart lämnar jag Moskva och denna tid kommer aldrig åter. Visst kan jag återvända till Moskva, men troligt är att jag aldrig kommer att återvända som student vid MGU. Aleksej skulle jag dock få se snart igen, då han ju faktiskt ankom till Lund för bara några dagar sedan. Avfärden var dock alltför snar, då han just nu (förhoppningsvis - alltså med tanke på de traditionsenliga, svenska tågförseningarna) är i Riga i väntan på tåget till Moskva.
Det sågs också film. Jag och Aleksej bevistade en av stadens bättre biografer, med mycket äldre filmer i programmet. Biobesöket kostar 25 kronor och på vår lott föll en ungersk film från sjuttiotalet, en film och en regissör som nog inte är känd för någon av mina läsare. Rolig var den i alla fall, klart sevärd. Trots den ryska dubbningen. Jag har svårt för dubbade filmer i allmänhet och baserat på en del erfarenhet kan jag nästan säga ryska i synnerhet. Emellertid tycks det finnas undantag. Och jag måste nog kalla den här dubbningen för en kvalitetsvariant.
Så såg jag också "Juliregn", eller hur översättningen nu skulle bli till svenska, med Zjora. Det är en sovjetisk motsvarighet till den franska nya vågen-filmen och vid många tillfällen villade jag nog bort mig i tanken till något slags sextiotalets Paris, så likt som nu Sovjet kan bli. Filmen är fin, kanske bara lite väl fransk ibland. Ingenting emot stadsmiljöer och förbipasserande i tjugominutersintervaller, men gud, lite handling kunde man väl trycka in här och var?
Det fikades också en hel del måste erkännas. Främst te, vill jag minnas, gärna i sällskap med någon utmärkt rysk, vegansk choklad (en av Rysslands få kulinariska fördelar gentemot Sverige). Så tog jag också avsked av fakultetens matsal med en stor tallrik spaghetti med ketchup, efter att ha provat några oätliga kokta grönsaker.
Detta var en av de sista dagarna, då jag spankulerade omkring på Tverskaja. Inte i jakt på solnedgångar, utan snarare kaffe, men fann visst en ändå. Solnedgång alltså.
Enligt en förfrågning deltog jag i ett konstprojekt vid namn "Nations", som kommer att bestå av porträtt av ett stort antal kvinnor från olika nationaliteter. Konstnären, bördig från Moskva, tyckte att jag skulle representera Sverige och sålunda kom jag att posera min sista lördagseftermiddag. Det är inte första gången min person finns representerad på en konstutställning (då alltså inte mina verk, utan en bild av mig), men det är nog första gången det skett med flit. För att delge lite svenska traditioner, gjorde jag tillsammans med konstnären under fikapausen en klassisk nejlikeapelsin, för väldoftens skull. Hur svenskt det är kan nog ifrågasättas, men inte var det ryskt i alla fall, kunde jag utläsa av konstnärens förvåning då jag beskrev fenomenet.
Här är alltså det ofärdiga porträttet av mig. Det som sitter på huvudet är någon del av en svensk folkdräkt, enligt bildgoogle.
Här, på lilla teatern, sågs de tre systrarna.
Sista dagen på fakulteten, inramades vår entré - och sorti - av ballonger i svenska flaggans färger. Konstigt sammanträffande?
En av de sista dagarna, mitt under packningen av mina inte alltför få ägodelar, fick jag gå ned till caféet på Sektor В för en vällagad middag. Middagen var mer kvalitativ än menyn i alla fall. "Sandwich med tunga (från nöt)" har översatts med "Salmon Language". Laxsspråk har jag aldrig hört, men jag kan inte tro att det är så mättande. Jag beställde in min sista Borsjtj och en tallrik pasta.
Den sista kvällen. Den sista ankomsten, till det som under några månader kallades för "hem".
Så, vad gjorde jag, vad hände? Främst kan påpekas att sömn inte var någonting prioriterat den sista veckan. Jag tänkte att jag nog kunde sova vid någon annan tidpunkt, kanske hemma i östgötaland eller så, under ledigheterna. Och det gjorde jag nog rätt i, för jag hann med allsköns saker den allra sista veckan. Teater, Tjechov, inte alls att förakta. Den avnjöts på Lilla teatern i Moskva. En klassisk kostymuppsättning som glänste ikapp med den uppsättning jag såg av Tre Systrar i Sverige för ett par år sedan. Den gången var det Stockholm som var huvudmålet för systrarna, denna gång mer originalsenligt - Moskva. Systrarna bor i "provinsen" en outhärdligt trist håla med en militärbas som enda upplyftande element - och mer än en gång utstöts ett klagofyllt "В Москву!" - "Till Moskva!". Jag såg uppsättningen två dagar innan resan från Moskva och hade inte svårt att känna med den yngsta systern i hennes entusiasm - om man bytte ut Moskva mot Sverige då förstås.
Någon dag innan tillbringades hos Aleksej med goda vänner och rysk mat. Dock måste det erkännas att vemodigt var det allt att känna att snart, snart lämnar jag Moskva och denna tid kommer aldrig åter. Visst kan jag återvända till Moskva, men troligt är att jag aldrig kommer att återvända som student vid MGU. Aleksej skulle jag dock få se snart igen, då han ju faktiskt ankom till Lund för bara några dagar sedan. Avfärden var dock alltför snar, då han just nu (förhoppningsvis - alltså med tanke på de traditionsenliga, svenska tågförseningarna) är i Riga i väntan på tåget till Moskva.
Det sågs också film. Jag och Aleksej bevistade en av stadens bättre biografer, med mycket äldre filmer i programmet. Biobesöket kostar 25 kronor och på vår lott föll en ungersk film från sjuttiotalet, en film och en regissör som nog inte är känd för någon av mina läsare. Rolig var den i alla fall, klart sevärd. Trots den ryska dubbningen. Jag har svårt för dubbade filmer i allmänhet och baserat på en del erfarenhet kan jag nästan säga ryska i synnerhet. Emellertid tycks det finnas undantag. Och jag måste nog kalla den här dubbningen för en kvalitetsvariant.
Så såg jag också "Juliregn", eller hur översättningen nu skulle bli till svenska, med Zjora. Det är en sovjetisk motsvarighet till den franska nya vågen-filmen och vid många tillfällen villade jag nog bort mig i tanken till något slags sextiotalets Paris, så likt som nu Sovjet kan bli. Filmen är fin, kanske bara lite väl fransk ibland. Ingenting emot stadsmiljöer och förbipasserande i tjugominutersintervaller, men gud, lite handling kunde man väl trycka in här och var?
Det fikades också en hel del måste erkännas. Främst te, vill jag minnas, gärna i sällskap med någon utmärkt rysk, vegansk choklad (en av Rysslands få kulinariska fördelar gentemot Sverige). Så tog jag också avsked av fakultetens matsal med en stor tallrik spaghetti med ketchup, efter att ha provat några oätliga kokta grönsaker.
Detta var en av de sista dagarna, då jag spankulerade omkring på Tverskaja. Inte i jakt på solnedgångar, utan snarare kaffe, men fann visst en ändå. Solnedgång alltså.
Enligt en förfrågning deltog jag i ett konstprojekt vid namn "Nations", som kommer att bestå av porträtt av ett stort antal kvinnor från olika nationaliteter. Konstnären, bördig från Moskva, tyckte att jag skulle representera Sverige och sålunda kom jag att posera min sista lördagseftermiddag. Det är inte första gången min person finns representerad på en konstutställning (då alltså inte mina verk, utan en bild av mig), men det är nog första gången det skett med flit. För att delge lite svenska traditioner, gjorde jag tillsammans med konstnären under fikapausen en klassisk nejlikeapelsin, för väldoftens skull. Hur svenskt det är kan nog ifrågasättas, men inte var det ryskt i alla fall, kunde jag utläsa av konstnärens förvåning då jag beskrev fenomenet.
Här är alltså det ofärdiga porträttet av mig. Det som sitter på huvudet är någon del av en svensk folkdräkt, enligt bildgoogle.
Här, på lilla teatern, sågs de tre systrarna.
Sista dagen på fakulteten, inramades vår entré - och sorti - av ballonger i svenska flaggans färger. Konstigt sammanträffande?
En av de sista dagarna, mitt under packningen av mina inte alltför få ägodelar, fick jag gå ned till caféet på Sektor В för en vällagad middag. Middagen var mer kvalitativ än menyn i alla fall. "Sandwich med tunga (från nöt)" har översatts med "Salmon Language". Laxsspråk har jag aldrig hört, men jag kan inte tro att det är så mättande. Jag beställde in min sista Borsjtj och en tallrik pasta.
Den sista kvällen. Den sista ankomsten, till det som under några månader kallades för "hem".
onsdag 15 december 2010
Sankt Petersburg i snöstorm
Den nästa sista helgen i Ryssland, bestämde jag mig för att tillbringa i Rysslands Europa - Sankt Petersburg. Staden som Peter den store byggde på ett träsk - för att skydda Ryssland från svensken.
Svensken nådde dock visst dit ändå, tycktes det, då jag klev av snabbtåget "Nevskij Express", som inte tar mer än fyra timmar från Moskva på fredagskvällen. Vad jag inte anade var att om nu inte Rysslands makter var emot mig, så var vädrets det. Med minnen från Sankt Petersburg sommaren 2008, ramlade jag rakt in i en snöstorm.
Inte mig emot, egentligen, tänkte jag, där jag pulsade omkring, lyssnandes på Prokofiev, samtidigt som jag föreställde mig artonhundratalets droskor skramla förbi på de små gatorna kring Nevskij Prospekt. Kanske var kombinationen isgata och översvämning lite väl överdriven, men jag var nöjd ändå, med att bara ha ramlat en enda gång på två dagar.
Och så känner man sig lite som en del av historien, medan man plaskar omkring i ett snömoddsöversvämmat Petersburg. St. Petersburg är ju ändå känt för sina enorma översvämningar genom historien. Lite "Nature strikes back"-feeling.
Så, här följer resan i bilder:
Ankomstens snöfall. I lite smått förvirrat tillstånd gick jag fel ett par gånger, innan Nevskij Prospekt uppenbarade sig framför mig.
Temperaturen låg kring nollan, och gjorde det hela till ett brunt slaskparadis. Vackert ändå, på något vis.
Och det finns väl ingen anledning att inte använda bänkarna, för att det kommit lite snö på dem? Nej, de är ju till och med bekvämare såhär. Lite mer som fåtöljer.
Inbrottsskydd? Vilken biltjuv orkar skotta fram eländet först?
Lomonosovs livshistoria har jag hört ett antal gånger. Till leda, skulle man kunna säga. Han bodde i en liten by nära Vita havet och gick till fots en vinter till Moskva, för att studera. Han gick med fiskar, har jag hört. Mycket fiskar. Och sedan blev han superlärd och läste alla ämnen som fanns på den tiden. Och så skrev han poesi och grundade Moskvas statliga universitet. Mitt universitet (i några dagar till...). Här är han, symboliskt täckt av snö.
Ungefär såhär såg vi alla ut. Lite som en hela armé snögubbar och snögummor.
Fredagskvällen avrundades lite snyggt med en rosa drink. En av fördelarna med att resa själv - ingen kommer att reta dig för att du beställer in någonting som smakar sött och jordgubb och har en tjejfärg. Jag var lugnt coolast på restaurangen, där jag satt med Mästaren och Margarita i högsta hugg. Om drinken bara hade varit en Margarita, så hade allt varit perfekt. Men nära ändå.
Efter lite glintwien och mer läsning, bar det av hemåt. Hostelet är inrymt i en byggnad som är i bedrövligt skick. Men det är jag van vid och jag ser lugnt charmen i att bo i en gammal kommunalka, där en av de permanentboende är farbror Sasha, som gärna reciterar Lermontovdikter sent om kvällarna.
Eftersom ingen annan lade anspråk på rummet, fick jag dessa åtta sängar för mig själv.
Nästa dag hälsade mig välkommen med lite solsken. Här på Nevskij, i färd med att köpa en karta över staden.
I detta konst/designhus som bevistades under lördagen kunde man drömma sig bort till varmare breddgrader. Och ja, kanske en gång, eller två, medan jag pulsade fram där i snön, undrade jag stilla varför jag inte valde att läsa spanska istället? Eller portugisiska?
Jag tror att dessa blåa hus är en del av julpyntet i Petersburg.
Utanför designhuset kunde Petersburgs enda (?) brooklynhipstercykel påträffas. Och om hipstrarna nu kan ha sina fåniga små ulltoppluvor på sig mitt i sommaren, så kan de säkert också åka hipsterracingcykel i Sankt Petersburg mitt i vintern också.
Jag gick lite vilse, och träffade på en översnöad park.
"På bron är rökning förbjuden". Jag var tvungen att skratta i cirka tre minuter då jag såg denna skylt. Rökning förbjuden på bron. I Ryssland får man röka överallt, inomhus, på tåg, på barer, inne i utställningshallar och ja, överallt där jag skulle kunna tänka mig att rökning vore hyfsat störande för omgivningen. Men på EN BRO? Såvitt jag vet får man till och med röka på broar i Sverige.
Så gick jag på vegankafé. Se bara på dessa hippies och hipstrar. Här sitter de och läser esquire, tidningar från greenpeace eller vad de nu brukar läsa. Nej, skämt åsido. Vegankaféet finns inne på klosterområdet - och nu under fastan serveras bara bovetepiroger med svamp.
Och på nonkomformistkonstutställningen. "Svensk blev han inte - han tänkte om". Ja, och tur var väl kanske det?
På söndagen roade jag mig med att pulsa fram till den berömda "Bronsryttaren". Pjotr I (Peter den store) till häst, ett språng ut i det okända.
Den närliggande parken var pampig täckt i snö.
Och det är lätt att förflytta sig i tiden i denna stad. Vitt, tyst, vackert.
Och så ber jag att få presentera den förenade bilden av Petersburg. Vinter - sommar. Två och ett halvt år har förflutit och det märks till och med på en stad, så stor som denna. Kanske för att Petersburg ännu är en ung stad? 300 år eller så.
Svensken nådde dock visst dit ändå, tycktes det, då jag klev av snabbtåget "Nevskij Express", som inte tar mer än fyra timmar från Moskva på fredagskvällen. Vad jag inte anade var att om nu inte Rysslands makter var emot mig, så var vädrets det. Med minnen från Sankt Petersburg sommaren 2008, ramlade jag rakt in i en snöstorm.
Inte mig emot, egentligen, tänkte jag, där jag pulsade omkring, lyssnandes på Prokofiev, samtidigt som jag föreställde mig artonhundratalets droskor skramla förbi på de små gatorna kring Nevskij Prospekt. Kanske var kombinationen isgata och översvämning lite väl överdriven, men jag var nöjd ändå, med att bara ha ramlat en enda gång på två dagar.
Och så känner man sig lite som en del av historien, medan man plaskar omkring i ett snömoddsöversvämmat Petersburg. St. Petersburg är ju ändå känt för sina enorma översvämningar genom historien. Lite "Nature strikes back"-feeling.
Så, här följer resan i bilder:
Ankomstens snöfall. I lite smått förvirrat tillstånd gick jag fel ett par gånger, innan Nevskij Prospekt uppenbarade sig framför mig.
Temperaturen låg kring nollan, och gjorde det hela till ett brunt slaskparadis. Vackert ändå, på något vis.
Och det finns väl ingen anledning att inte använda bänkarna, för att det kommit lite snö på dem? Nej, de är ju till och med bekvämare såhär. Lite mer som fåtöljer.
Inbrottsskydd? Vilken biltjuv orkar skotta fram eländet först?
Lomonosovs livshistoria har jag hört ett antal gånger. Till leda, skulle man kunna säga. Han bodde i en liten by nära Vita havet och gick till fots en vinter till Moskva, för att studera. Han gick med fiskar, har jag hört. Mycket fiskar. Och sedan blev han superlärd och läste alla ämnen som fanns på den tiden. Och så skrev han poesi och grundade Moskvas statliga universitet. Mitt universitet (i några dagar till...). Här är han, symboliskt täckt av snö.
Ungefär såhär såg vi alla ut. Lite som en hela armé snögubbar och snögummor.
Fredagskvällen avrundades lite snyggt med en rosa drink. En av fördelarna med att resa själv - ingen kommer att reta dig för att du beställer in någonting som smakar sött och jordgubb och har en tjejfärg. Jag var lugnt coolast på restaurangen, där jag satt med Mästaren och Margarita i högsta hugg. Om drinken bara hade varit en Margarita, så hade allt varit perfekt. Men nära ändå.
Efter lite glintwien och mer läsning, bar det av hemåt. Hostelet är inrymt i en byggnad som är i bedrövligt skick. Men det är jag van vid och jag ser lugnt charmen i att bo i en gammal kommunalka, där en av de permanentboende är farbror Sasha, som gärna reciterar Lermontovdikter sent om kvällarna.
Eftersom ingen annan lade anspråk på rummet, fick jag dessa åtta sängar för mig själv.
Nästa dag hälsade mig välkommen med lite solsken. Här på Nevskij, i färd med att köpa en karta över staden.
I detta konst/designhus som bevistades under lördagen kunde man drömma sig bort till varmare breddgrader. Och ja, kanske en gång, eller två, medan jag pulsade fram där i snön, undrade jag stilla varför jag inte valde att läsa spanska istället? Eller portugisiska?
Jag tror att dessa blåa hus är en del av julpyntet i Petersburg.
Utanför designhuset kunde Petersburgs enda (?) brooklynhipstercykel påträffas. Och om hipstrarna nu kan ha sina fåniga små ulltoppluvor på sig mitt i sommaren, så kan de säkert också åka hipsterracingcykel i Sankt Petersburg mitt i vintern också.
Jag gick lite vilse, och träffade på en översnöad park.
"På bron är rökning förbjuden". Jag var tvungen att skratta i cirka tre minuter då jag såg denna skylt. Rökning förbjuden på bron. I Ryssland får man röka överallt, inomhus, på tåg, på barer, inne i utställningshallar och ja, överallt där jag skulle kunna tänka mig att rökning vore hyfsat störande för omgivningen. Men på EN BRO? Såvitt jag vet får man till och med röka på broar i Sverige.
Så gick jag på vegankafé. Se bara på dessa hippies och hipstrar. Här sitter de och läser esquire, tidningar från greenpeace eller vad de nu brukar läsa. Nej, skämt åsido. Vegankaféet finns inne på klosterområdet - och nu under fastan serveras bara bovetepiroger med svamp.
Och på nonkomformistkonstutställningen. "Svensk blev han inte - han tänkte om". Ja, och tur var väl kanske det?
På söndagen roade jag mig med att pulsa fram till den berömda "Bronsryttaren". Pjotr I (Peter den store) till häst, ett språng ut i det okända.
Den närliggande parken var pampig täckt i snö.
Och det är lätt att förflytta sig i tiden i denna stad. Vitt, tyst, vackert.
Och så ber jag att få presentera den förenade bilden av Petersburg. Vinter - sommar. Två och ett halvt år har förflutit och det märks till och med på en stad, så stor som denna. Kanske för att Petersburg ännu är en ung stad? 300 år eller så.
Dessa sista dagar
Moscow, Russia's beloved daughter,
Where might we ever find your equal?
Så citeras det ock i Pusjkins Jevgenij Onegin. Och nej, det finns ingenting som kan mäta sig med Moskva. Ärligt talat. Energin, storleken, livet, rörelsen. och ljuset, allt ljus i det ryska mörkret. Men allt gott till trots, ser jag nu fram emot att åka hem. "Hem". Hemma finns vänner, familj, trygghet, kärlek. (Och män som visserligen inte varken öppnar dörrar eller bär hem dina matvaror, men som åtminstone har hört talas om "pappaledighet" och annat väsentligt i livet).
Äventyret tar slut och känslan av ensamhet som då och då har kommit över mig i denna mångmiljonstad, ser jag fram emot att göra mig av med. Och att ersätta hackiga skype-personer med deras motsvarigheter i verkligheten hade inte varit fel.
Och passande nog är det juletider. Återföreningens tid. Återföreningen med familjen, med fäderneslandet och allt det där. I Moskva är det dock också jul, och trots mina knappa fyra månader här, har jag lärt känna ett par personer som jag inte hade haft något emot att lära känna ännu bättre. Men tiden räcker inte till och prioriteringar måste göras. Bland annat har jag, för att inte helt översköljas av melankoliska julkänslor i främmande land, prioriterat bort det mesta av julpyntet här i mitt lilla rum. Så pass att det faktiskt inte finns mer än ett rött ljus, som skulle kunna härledas till någon form av kontakt med Jesus födelsedag.
Dock finns det andra som tar julpyntet på allvar. Medvedev är en:
Här på Medvedevs innergård. Eller yttergård är det kanske, det röda torget.
En skillnad som en vän/bekant påpekade för ett tag sedan, är att den ryska "Snögubben" inte är av manligt kön. Nej, i Ryssland skapar man i det kalla vintermörkret, av lysande, vit snö, inget mindre än "Snötanter". Det bör framgå av bilden i vilket land denna bild är tagen/av vilket kön snöskulpturen är. Denna ståtliga dam påträffades under en ishal promenad mellan Kitaj-gorod och Röda torget.
Vidare, kan man ju som svensk, med lite hjälp från till exempel den Svenska ambassaden, bevara sina svenska traditioner. Det bör då kanske inte nämnas att det åtminstone var sju eller åtta år sedan jag senaste firade lucia ordentligt, trots att jag tillbringat flertalet av dessa år i Sverige. Men jul- och luciasångerna gav ändå väntad effekt. Тоска по родине eller vad man nu kallar det på ryska. Hemlängtan. Eller åtminstone lite skolavslutningsnostalgi. Förra julen tillbringade jag ju i Samara, med en en julaftonskväll tillbringad i den tyska Lutheranska kyrkan - allt för att komma så nära traditionen som möjligt. Alla behöver vi väl lite Stilla natt ibland.
Lucian, en elev från Svenska skolan i Moskva.
Och luciatåget, som förutom ett gäng söta barn i skolåldern, även innehöll ett par sångkunniga vuxna, såsom en av ambassadens tolkskolepraktikanter. I övrigt bjöds det på både glögg, konstiga köttbullar och pepparkakor.
Och jag fortsätter att undra - varför är man bara svensk utomlands? Hemma funderar jag ju aldrig över min nationalitet.
Where might we ever find your equal?
Så citeras det ock i Pusjkins Jevgenij Onegin. Och nej, det finns ingenting som kan mäta sig med Moskva. Ärligt talat. Energin, storleken, livet, rörelsen. och ljuset, allt ljus i det ryska mörkret. Men allt gott till trots, ser jag nu fram emot att åka hem. "Hem". Hemma finns vänner, familj, trygghet, kärlek. (Och män som visserligen inte varken öppnar dörrar eller bär hem dina matvaror, men som åtminstone har hört talas om "pappaledighet" och annat väsentligt i livet).
Äventyret tar slut och känslan av ensamhet som då och då har kommit över mig i denna mångmiljonstad, ser jag fram emot att göra mig av med. Och att ersätta hackiga skype-personer med deras motsvarigheter i verkligheten hade inte varit fel.
Och passande nog är det juletider. Återföreningens tid. Återföreningen med familjen, med fäderneslandet och allt det där. I Moskva är det dock också jul, och trots mina knappa fyra månader här, har jag lärt känna ett par personer som jag inte hade haft något emot att lära känna ännu bättre. Men tiden räcker inte till och prioriteringar måste göras. Bland annat har jag, för att inte helt översköljas av melankoliska julkänslor i främmande land, prioriterat bort det mesta av julpyntet här i mitt lilla rum. Så pass att det faktiskt inte finns mer än ett rött ljus, som skulle kunna härledas till någon form av kontakt med Jesus födelsedag.
Dock finns det andra som tar julpyntet på allvar. Medvedev är en:
Här på Medvedevs innergård. Eller yttergård är det kanske, det röda torget.
En skillnad som en vän/bekant påpekade för ett tag sedan, är att den ryska "Snögubben" inte är av manligt kön. Nej, i Ryssland skapar man i det kalla vintermörkret, av lysande, vit snö, inget mindre än "Snötanter". Det bör framgå av bilden i vilket land denna bild är tagen/av vilket kön snöskulpturen är. Denna ståtliga dam påträffades under en ishal promenad mellan Kitaj-gorod och Röda torget.
Vidare, kan man ju som svensk, med lite hjälp från till exempel den Svenska ambassaden, bevara sina svenska traditioner. Det bör då kanske inte nämnas att det åtminstone var sju eller åtta år sedan jag senaste firade lucia ordentligt, trots att jag tillbringat flertalet av dessa år i Sverige. Men jul- och luciasångerna gav ändå väntad effekt. Тоска по родине eller vad man nu kallar det på ryska. Hemlängtan. Eller åtminstone lite skolavslutningsnostalgi. Förra julen tillbringade jag ju i Samara, med en en julaftonskväll tillbringad i den tyska Lutheranska kyrkan - allt för att komma så nära traditionen som möjligt. Alla behöver vi väl lite Stilla natt ibland.
Lucian, en elev från Svenska skolan i Moskva.
Och luciatåget, som förutom ett gäng söta barn i skolåldern, även innehöll ett par sångkunniga vuxna, såsom en av ambassadens tolkskolepraktikanter. I övrigt bjöds det på både glögg, konstiga köttbullar och pepparkakor.
Och jag fortsätter att undra - varför är man bara svensk utomlands? Hemma funderar jag ju aldrig över min nationalitet.
torsdag 9 december 2010
Sju tecken på att det är dags att åka hem.
1. När du blir tillfrågad om vägen någonstans, vet den, berättar och samtidigt blir tillfrågad om andra saker rörande staden - som du kan besvara - och sedan upptäcker att den du fungerar som guide åt, är från Moskva.
(hände mig idag. en man frågade efter Stanislavskijteatern, jag gick med honom dit, samtidigt som jag fick berätta lite om byggnaderna på vägen. På min fråga: "Kommer Ni inte från Moskva?" fick jag svaret: "Jo, men från en annan del." Ingen fråga om min härkomst yttrades. Seger! Min accent sköljdes antagligen bort av trafiken på Tverskaja.)
2. När du läser stående i Metron. (Har ännu bara hänt mig en gång. Jag har rätt uselt balanssinne.)
2.1. När du använder ordet Metro, istället för tunnelbana.
3. När du irriterar dig på folk som går sakta: i Metron, på gatan, på väg in till universitetet/fakulteten etc.
4. När du automatiskt frågar "Кто последный?" (vem är sist?), vid varje kö du råkar se.
5. När du använder mer än femtio procent ryska ord i ditt modersmål. Även med folk som inte kan någon ryska.
6. När du inte längre finner det konstigt att varje vecka köpa 20 liter vatten i plastdunkar.
7. När du finner det där med kackerlackor helt okej.
(hände mig idag. en man frågade efter Stanislavskijteatern, jag gick med honom dit, samtidigt som jag fick berätta lite om byggnaderna på vägen. På min fråga: "Kommer Ni inte från Moskva?" fick jag svaret: "Jo, men från en annan del." Ingen fråga om min härkomst yttrades. Seger! Min accent sköljdes antagligen bort av trafiken på Tverskaja.)
2. När du läser stående i Metron. (Har ännu bara hänt mig en gång. Jag har rätt uselt balanssinne.)
2.1. När du använder ordet Metro, istället för tunnelbana.
3. När du irriterar dig på folk som går sakta: i Metron, på gatan, på väg in till universitetet/fakulteten etc.
4. När du automatiskt frågar "Кто последный?" (vem är sist?), vid varje kö du råkar se.
5. När du använder mer än femtio procent ryska ord i ditt modersmål. Även med folk som inte kan någon ryska.
6. När du inte längre finner det konstigt att varje vecka köpa 20 liter vatten i plastdunkar.
7. När du finner det där med kackerlackor helt okej.
måndag 6 december 2010
Decemberäventyr
Och så börjar vistelsen sakteliga närma sig sitt slut, och jag upptäcker att precis samma känsla som i slutet av förra rysslandsvistelsen infann sig, också nu tycks vara mycket närvarande. Det är insikten av att nu tar det slut. På riktigt. Och sedan finns det ingen återvändo, jag kastas från en isolerad sfär, till en annan.
snart så..
halvspringer jag inte längre till Metro Universtiet klockan tjugo i tio, halkar inte mer i trappen ned till garderoben på fakulteten, mumlar inte längre fram ett "zdravstvujte" till Natalja Michailovna, dricker inte mer vin inne hos Ljudmila, pratar aldrig mer om sovjetiska kärleksfilmer med Olga, letar inte längre efter rätt nyckel till rummet, svär inte längre över universitetsvakternas sinnesslöhet, förbannar inte längre mitt öde inne på Ashan i vild kamp om en plats i kön till grönsaksvågen, matar inte längre kackerlackor med kinesernas nudelrester i köket, hackar inte tänder på grund av vinden genom fönstret, får inte längre med mig halva golvet under mina blöta fötter efter duschen på morgonen
... och vaknar snart inte längre till en av jordens mest fantastiska soluppgångar.
Mina damer och mina herrar, de sista veckorna är det ingenting annat än äventyr som gäller. Decemberäventyr.
En fakultet som snart inte är min fakultet längre.
Här är det konsert. Klockan är omkring halv tre på natten och snön faller utanför.
Biosalongens foajé. Här var det alltså Lynchfilmsnatt. Filmer av David Lynch, fram till någon form av morgonkvist. Till mitt försvar skyller jag min närvaro på den nya äventyrliga sinnesstämningen. Och jag fick ju sitta i VIP-salongen alldeles ensam och se Blue Velvet dubbad till fantastisk ryska. Många gånger undrar jag om det här med att vara svensk i Ryssland inte borde räknas som en förmån - och därmed beskattas?
Ingenting kan bli mer äventyrligt än en julgran, en snöstorm och en klocka som visar 05.35 en lördagsmorgon.
Titta in i kameran. Jag missade visst det där med att man på ryskan använder dubbelnegation. Min morgonsputnik har gitarren i högsta hugg för att skydda oss mot alla morgonpigga gopnikar.
En obeskattad förmån jag mycket väl utnyttjade, var gratisbiljetter till sex filmer på den tyska filmfestivalen här i Moskva. Jag har antagligen sett fler tyska filmer inspelade efter 1985 på en helg än jag gjort tidigare i hela mitt liv.
Äventyrligheten i besökandet av en tysk filmfestival kan väl ifrågasättas, men med rätt inställning, kan det mesta bli spännande.
Ordlista till texten:
"zdravstvujte": Goddag.
Natalja Michailovna: Vår rysklärarinna. En äldre dam med en gedigen känsla för humor.
Olga: Min kvällsrysklärare.
Ljudmila: Min kvällsrysklärares arbetskamrat, vilken har antagit uppgiften att, medan Olga inte är närvarade, försöka få i mig så mycket mat och sötsaker som bara är möjligt. (Samt vin, om tillfället är det rätta).
Ashan: Gigantisk butikskedja med stormarknader. Fransk.
David Lynch: Filmregissör som specialiserat sig på att göra konstiga filmer. För konstighetens skull. Jag innehar en synnerligen ambivalent inställning gentemot honom.
Sputnik: Medresenär, följeslagare
Gopnik: Alkoholist eller narkoman - oftast med onda avsikter. Alltid iklädd träningsoverall av märket adidas.
snart så..
halvspringer jag inte längre till Metro Universtiet klockan tjugo i tio, halkar inte mer i trappen ned till garderoben på fakulteten, mumlar inte längre fram ett "zdravstvujte" till Natalja Michailovna, dricker inte mer vin inne hos Ljudmila, pratar aldrig mer om sovjetiska kärleksfilmer med Olga, letar inte längre efter rätt nyckel till rummet, svär inte längre över universitetsvakternas sinnesslöhet, förbannar inte längre mitt öde inne på Ashan i vild kamp om en plats i kön till grönsaksvågen, matar inte längre kackerlackor med kinesernas nudelrester i köket, hackar inte tänder på grund av vinden genom fönstret, får inte längre med mig halva golvet under mina blöta fötter efter duschen på morgonen
... och vaknar snart inte längre till en av jordens mest fantastiska soluppgångar.
Mina damer och mina herrar, de sista veckorna är det ingenting annat än äventyr som gäller. Decemberäventyr.
En fakultet som snart inte är min fakultet längre.
Här är det konsert. Klockan är omkring halv tre på natten och snön faller utanför.
Biosalongens foajé. Här var det alltså Lynchfilmsnatt. Filmer av David Lynch, fram till någon form av morgonkvist. Till mitt försvar skyller jag min närvaro på den nya äventyrliga sinnesstämningen. Och jag fick ju sitta i VIP-salongen alldeles ensam och se Blue Velvet dubbad till fantastisk ryska. Många gånger undrar jag om det här med att vara svensk i Ryssland inte borde räknas som en förmån - och därmed beskattas?
Ingenting kan bli mer äventyrligt än en julgran, en snöstorm och en klocka som visar 05.35 en lördagsmorgon.
Titta in i kameran. Jag missade visst det där med att man på ryskan använder dubbelnegation. Min morgonsputnik har gitarren i högsta hugg för att skydda oss mot alla morgonpigga gopnikar.
En obeskattad förmån jag mycket väl utnyttjade, var gratisbiljetter till sex filmer på den tyska filmfestivalen här i Moskva. Jag har antagligen sett fler tyska filmer inspelade efter 1985 på en helg än jag gjort tidigare i hela mitt liv.
Äventyrligheten i besökandet av en tysk filmfestival kan väl ifrågasättas, men med rätt inställning, kan det mesta bli spännande.
Ordlista till texten:
"zdravstvujte": Goddag.
Natalja Michailovna: Vår rysklärarinna. En äldre dam med en gedigen känsla för humor.
Olga: Min kvällsrysklärare.
Ljudmila: Min kvällsrysklärares arbetskamrat, vilken har antagit uppgiften att, medan Olga inte är närvarade, försöka få i mig så mycket mat och sötsaker som bara är möjligt. (Samt vin, om tillfället är det rätta).
Ashan: Gigantisk butikskedja med stormarknader. Fransk.
David Lynch: Filmregissör som specialiserat sig på att göra konstiga filmer. För konstighetens skull. Jag innehar en synnerligen ambivalent inställning gentemot honom.
Sputnik: Medresenär, följeslagare
Gopnik: Alkoholist eller narkoman - oftast med onda avsikter. Alltid iklädd träningsoverall av märket adidas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)