Den nästa sista helgen i Ryssland, bestämde jag mig för att tillbringa i Rysslands Europa - Sankt Petersburg. Staden som Peter den store byggde på ett träsk - för att skydda Ryssland från svensken.Svensken nådde dock visst dit ändå, tycktes det, då jag klev av snabbtåget "Nevskij Express", som inte tar mer än fyra timmar från Moskva på fredagskvällen. Vad jag inte anade var att om nu inte Rysslands makter var emot mig, så var vädrets det. Med minnen från Sankt Petersburg sommaren 2008, ramlade jag rakt in i en snöstorm.
Inte mig emot, egentligen, tänkte jag, där jag pulsade omkring, lyssnandes på Prokofiev, samtidigt som jag föreställde mig artonhundratalets droskor skramla förbi på de små gatorna kring Nevskij Prospekt. Kanske var kombinationen isgata och översvämning lite väl överdriven, men jag var nöjd ändå, med att bara ha ramlat en enda gång på två dagar.
Och så känner man sig lite som en del av historien, medan man plaskar omkring i ett snömoddsöversvämmat Petersburg. St. Petersburg är ju ändå känt för sina enorma översvämningar genom historien. Lite "Nature strikes back"-feeling.
Så, här följer resan i bilder:
Ankomstens snöfall. I lite smått förvirrat tillstånd gick jag fel ett par gånger, innan Nevskij Prospekt uppenbarade sig framför mig.
Temperaturen låg kring nollan, och gjorde det hela till ett brunt slaskparadis. Vackert ändå, på något vis.
Och det finns väl ingen anledning att inte använda bänkarna, för att det kommit lite snö på dem? Nej, de är ju till och med bekvämare såhär. Lite mer som fåtöljer.
Inbrottsskydd? Vilken biltjuv orkar skotta fram eländet först?
Lomonosovs livshistoria har jag hört ett antal gånger. Till leda, skulle man kunna säga. Han bodde i en liten by nära Vita havet och gick till fots en vinter till Moskva, för att studera. Han gick med fiskar, har jag hört. Mycket fiskar. Och sedan blev han superlärd och läste alla ämnen som fanns på den tiden. Och så skrev han poesi och grundade Moskvas statliga universitet. Mitt universitet (i några dagar till...). Här är han, symboliskt täckt av snö.
Ungefär såhär såg vi alla ut. Lite som en hela armé snögubbar och snögummor.
Fredagskvällen avrundades lite snyggt med en rosa drink. En av fördelarna med att resa själv - ingen kommer att reta dig för att du beställer in någonting som smakar sött och jordgubb och har en tjejfärg. Jag var lugnt coolast på restaurangen, där jag satt med Mästaren och Margarita i högsta hugg. Om drinken bara hade varit en Margarita, så hade allt varit perfekt. Men nära ändå.
Efter lite glintwien och mer läsning, bar det av hemåt. Hostelet är inrymt i en byggnad som är i bedrövligt skick. Men det är jag van vid och jag ser lugnt charmen i att bo i en gammal kommunalka, där en av de permanentboende är farbror Sasha, som gärna reciterar Lermontovdikter sent om kvällarna.
Eftersom ingen annan lade anspråk på rummet, fick jag dessa åtta sängar för mig själv.
Nästa dag hälsade mig välkommen med lite solsken. Här på Nevskij, i färd med att köpa en karta över staden.
I detta konst/designhus som bevistades under lördagen kunde man drömma sig bort till varmare breddgrader. Och ja, kanske en gång, eller två, medan jag pulsade fram där i snön, undrade jag stilla varför jag inte valde att läsa spanska istället? Eller portugisiska?
Jag tror att dessa blåa hus är en del av julpyntet i Petersburg.
Utanför designhuset kunde Petersburgs enda (?) brooklynhipstercykel påträffas. Och om hipstrarna nu kan ha sina fåniga små ulltoppluvor på sig mitt i sommaren, så kan de säkert också åka hipsterracingcykel i Sankt Petersburg mitt i vintern också.
Jag gick lite vilse, och träffade på en översnöad park.
"På bron är rökning förbjuden". Jag var tvungen att skratta i cirka tre minuter då jag såg denna skylt. Rökning förbjuden på bron. I Ryssland får man röka överallt, inomhus, på tåg, på barer, inne i utställningshallar och ja, överallt där jag skulle kunna tänka mig att rökning vore hyfsat störande för omgivningen. Men på EN BRO? Såvitt jag vet får man till och med röka på broar i Sverige.
Så gick jag på vegankafé. Se bara på dessa hippies och hipstrar. Här sitter de och läser esquire, tidningar från greenpeace eller vad de nu brukar läsa. Nej, skämt åsido. Vegankaféet finns inne på klosterområdet - och nu under fastan serveras bara bovetepiroger med svamp.
Och på nonkomformistkonstutställningen. "Svensk blev han inte - han tänkte om". Ja, och tur var väl kanske det?
På söndagen roade jag mig med att pulsa fram till den berömda "Bronsryttaren". Pjotr I (Peter den store) till häst, ett språng ut i det okända.
Den närliggande parken var pampig täckt i snö.
Och det är lätt att förflytta sig i tiden i denna stad. Vitt, tyst, vackert.
Och så ber jag att få presentera den förenade bilden av Petersburg. Vinter - sommar. Två och ett halvt år har förflutit och det märks till och med på en stad, så stor som denna. Kanske för att Petersburg ännu är en ung stad? 300 år eller så.
Moscow, Russia's beloved daughter,
Where might we ever find your equal?
Så citeras det ock i Pusjkins Jevgenij Onegin. Och nej, det finns ingenting som kan mäta sig med Moskva. Ärligt talat. Energin, storleken, livet, rörelsen. och ljuset, allt ljus i det ryska mörkret. Men allt gott till trots, ser jag nu fram emot att åka hem. "Hem". Hemma finns vänner, familj, trygghet, kärlek. (Och män som visserligen inte varken öppnar dörrar eller bär hem dina matvaror, men som åtminstone har hört talas om "pappaledighet" och annat väsentligt i livet).
Äventyret tar slut och känslan av ensamhet som då och då har kommit över mig i denna mångmiljonstad, ser jag fram emot att göra mig av med. Och att ersätta hackiga skype-personer med deras motsvarigheter i verkligheten hade inte varit fel.
Och passande nog är det juletider. Återföreningens tid. Återföreningen med familjen, med fäderneslandet och allt det där. I Moskva är det dock också jul, och trots mina knappa fyra månader här, har jag lärt känna ett par personer som jag inte hade haft något emot att lära känna ännu bättre. Men tiden räcker inte till och prioriteringar måste göras. Bland annat har jag, för att inte helt översköljas av melankoliska julkänslor i främmande land, prioriterat bort det mesta av julpyntet här i mitt lilla rum. Så pass att det faktiskt inte finns mer än ett rött ljus, som skulle kunna härledas till någon form av kontakt med Jesus födelsedag.
Dock finns det andra som tar julpyntet på allvar. Medvedev är en:
Här på Medvedevs innergård. Eller yttergård är det kanske, det röda torget.
En skillnad som en vän/bekant påpekade för ett tag sedan, är att den ryska "Snögubben" inte är av manligt kön. Nej, i Ryssland skapar man i det kalla vintermörkret, av lysande, vit snö, inget mindre än "Snötanter". Det bör framgå av bilden i vilket land denna bild är tagen/av vilket kön snöskulpturen är. Denna ståtliga dam påträffades under en ishal promenad mellan Kitaj-gorod och Röda torget.
Vidare, kan man ju som svensk, med lite hjälp från till exempel den Svenska ambassaden, bevara sina svenska traditioner. Det bör då kanske inte nämnas att det åtminstone var sju eller åtta år sedan jag senaste firade lucia ordentligt, trots att jag tillbringat flertalet av dessa år i Sverige. Men jul- och luciasångerna gav ändå väntad effekt. Тоска по родине eller vad man nu kallar det på ryska. Hemlängtan. Eller åtminstone lite skolavslutningsnostalgi. Förra julen tillbringade jag ju i Samara, med en en julaftonskväll tillbringad i den tyska Lutheranska kyrkan - allt för att komma så nära traditionen som möjligt. Alla behöver vi väl lite Stilla natt ibland.
Lucian, en elev från Svenska skolan i Moskva.
Och luciatåget, som förutom ett gäng söta barn i skolåldern, även innehöll ett par sångkunniga vuxna, såsom en av ambassadens tolkskolepraktikanter. I övrigt bjöds det på både glögg, konstiga köttbullar och pepparkakor.
Och jag fortsätter att undra - varför är man bara svensk utomlands? Hemma funderar jag ju aldrig över min nationalitet.
1. När du blir tillfrågad om vägen någonstans, vet den, berättar och samtidigt blir tillfrågad om andra saker rörande staden - som du kan besvara - och sedan upptäcker att den du fungerar som guide åt, är från Moskva.(hände mig idag. en man frågade efter Stanislavskijteatern, jag gick med honom dit, samtidigt som jag fick berätta lite om byggnaderna på vägen. På min fråga: "Kommer Ni inte från Moskva?" fick jag svaret: "Jo, men från en annan del." Ingen fråga om min härkomst yttrades. Seger! Min accent sköljdes antagligen bort av trafiken på Tverskaja.)2. När du läser stående i Metron. (Har ännu bara hänt mig en gång. Jag har rätt uselt balanssinne.)2.1. När du använder ordet Metro, istället för tunnelbana.3. När du irriterar dig på folk som går sakta: i Metron, på gatan, på väg in till universitetet/fakulteten etc.4. När du automatiskt frågar "Кто последный?" (vem är sist?), vid varje kö du råkar se.5. När du använder mer än femtio procent ryska ord i ditt modersmål. Även med folk som inte kan någon ryska.6. När du inte längre finner det konstigt att varje vecka köpa 20 liter vatten i plastdunkar.7. När du finner det där med kackerlackor helt okej.
Och så börjar vistelsen sakteliga närma sig sitt slut, och jag upptäcker att precis samma känsla som i slutet av förra rysslandsvistelsen infann sig, också nu tycks vara mycket närvarande. Det är insikten av att nu tar det slut. På riktigt. Och sedan finns det ingen återvändo, jag kastas från en isolerad sfär, till en annan.
snart så..
halvspringer jag inte längre till Metro Universtiet klockan tjugo i tio, halkar inte mer i trappen ned till garderoben på fakulteten, mumlar inte längre fram ett "zdravstvujte" till Natalja Michailovna, dricker inte mer vin inne hos Ljudmila, pratar aldrig mer om sovjetiska kärleksfilmer med Olga, letar inte längre efter rätt nyckel till rummet, svär inte längre över universitetsvakternas sinnesslöhet, förbannar inte längre mitt öde inne på Ashan i vild kamp om en plats i kön till grönsaksvågen, matar inte längre kackerlackor med kinesernas nudelrester i köket, hackar inte tänder på grund av vinden genom fönstret, får inte längre med mig halva golvet under mina blöta fötter efter duschen på morgonen
... och vaknar snart inte längre till en av jordens mest fantastiska soluppgångar.
Mina damer och mina herrar, de sista veckorna är det ingenting annat än äventyr som gäller. Decemberäventyr.
En fakultet som snart inte är min fakultet längre.
Här är det konsert. Klockan är omkring halv tre på natten och snön faller utanför.
Biosalongens foajé. Här var det alltså Lynchfilmsnatt. Filmer av David Lynch, fram till någon form av morgonkvist. Till mitt försvar skyller jag min närvaro på den nya äventyrliga sinnesstämningen. Och jag fick ju sitta i VIP-salongen alldeles ensam och se Blue Velvet dubbad till fantastisk ryska. Många gånger undrar jag om det här med att vara svensk i Ryssland inte borde räknas som en förmån - och därmed beskattas?
Ingenting kan bli mer äventyrligt än en julgran, en snöstorm och en klocka som visar 05.35 en lördagsmorgon.
Titta in i kameran. Jag missade visst det där med att man på ryskan använder dubbelnegation. Min morgonsputnik har gitarren i högsta hugg för att skydda oss mot alla morgonpigga gopnikar.
En obeskattad förmån jag mycket väl utnyttjade, var gratisbiljetter till sex filmer på den tyska filmfestivalen här i Moskva. Jag har antagligen sett fler tyska filmer inspelade efter 1985 på en helg än jag gjort tidigare i hela mitt liv.
Äventyrligheten i besökandet av en tysk filmfestival kan väl ifrågasättas, men med rätt inställning, kan det mesta bli spännande.
Ordlista till texten:
"zdravstvujte": Goddag.
Natalja Michailovna: Vår rysklärarinna. En äldre dam med en gedigen känsla för humor.
Olga: Min kvällsrysklärare.
Ljudmila: Min kvällsrysklärares arbetskamrat, vilken har antagit uppgiften att, medan Olga inte är närvarade, försöka få i mig så mycket mat och sötsaker som bara är möjligt. (Samt vin, om tillfället är det rätta).
Ashan: Gigantisk butikskedja med stormarknader. Fransk.
David Lynch: Filmregissör som specialiserat sig på att göra konstiga filmer. För konstighetens skull. Jag innehar en synnerligen ambivalent inställning gentemot honom.
Sputnik: Medresenär, följeslagare
Gopnik: Alkoholist eller narkoman - oftast med onda avsikter. Alltid iklädd träningsoverall av märket adidas.
"Samara gorodok..." - ja, just så lyder refrängen till den hyfsat välkända sången om Samara. Samara, den lilla staden.. ja, för alla som händelsevis inte vet, är Samara en stad i södra Ryssland, inte alls långt från Kazachstans norra gräns. Enligt senaste folkräkningen uppgick visst staden nästan till en och en halv miljon invånare. Och att jag, född och uppvuxen i en skog utanför världsmetropolen Finspång, en ort med inalles strax över tjugotusen invånare - hela kommunen räknad - någonsin skulle kunna kalla en stad av den storleken för en byhåla - är inte direkt vettigt. Men ja, Samara är en byhåla - och inte bara i jämförelse med Moskva. Nej, det finns mer än så som tyder på detta.
Men nog om det för nu. Jag återvände i alla fall. I Samara tillbringade jag nio månader. Jag ankom i det heta maj 2009 och lättade från Samaras flygplats i ett charmigt sovjetplan den 1 februari i år. På förekommen anledning återvände jag under tre töande veckor runt påsk och hade sedan dess inte varit i kontakt med staden. Förrän jag med ostadiga (?) ben klev ur sjuttontimmarståget från Moskva i lördags förmiddag. Och tro mig eller ej, men det var lite som att komma hem. Som att jag bara varit på semester ett tag och nu skulle sätta mig på 37:an eller 232:an och fortsätta livet som Samaras enda svensk. Ingenting hade förändrats. Jag åkte till de familjer jag jobbat hos (barn och ungdomar med funktionshinder) och allt var sig likt. De visade fotografier från sommarens hästridning, sanatoriumvistelser eller båtutflykter samtidigt som de försökte trycka i mig så mycket mat som möjligt. Alla hade de köpt tårta och veganer har de förstås fortfarande inte hört talas om.
Så där satt jag alltså igen - i de gula minibussarna med sina uzbekchaufförer eller på de skakiga spårvagnarna med komsomolkakonduktörer. Volga var sig likt och solnedgångarna är väl fortfarande de finaste i världen, om man får tro S. Ändå var väl någonting inte där - och så plötsligt slogs jag av en stark hemlängtan. Det föll mig plötsligt in att jag det senaste ett och ett halvt åren har tillbringat mer än ett år i Ryssland. Inte konstigt att det är som hemma. Men ändå inte. För där finns ju ingen mer, förutom bekanta och familjerna där jag jobbade.
Så, nu är väl kapitlet Samara avslutat i mitt liv. Kapitlet Ryssland väntas också få en mycket lång paus efter min hemkomst om tre veckor.
Nedan följer de få fotografier som togs. Kamerans batteri sjöng nämligen på sista versen och laddaren hade jag glömt.
I Krasnaja Glinka, strax utanför Samara, vandrar getterna i samklang med befolkningen. Bergen, som även fungerar för skidåkning, syns i bakgrunden. Någon har gjort en kärleksförklaring i den trappan som alltid ger mig mjölksyra i benen - och gasledningarna, dessa eviga gasledningar. En bild som berättar mycket.
Här står jag i Amirs tomma rum. Amir själv studerar i Heidelberg, men hans föräldrar tog emot mig med öppna armar. Att beakta så har Amir bland annat flera bra böcker, ett porträtt av Nabokov, samt ett schackspel i lego.
och så Samaras järnvägsstation, denna stadens stolthet. Det finala avskedet. Återvänder gör jag nog, men inte än på länge.
Hos många är den första tanken då de hör staden Moskva nämnas, just de kalla vintrarna. Röda torget täckt av gnistrande snö, eller artonhundratalets trojkor halkandes på ishala vägar. Kvinnor i pälsar och män i pälsmössor.
Men ja, än så länge, med det snöat både en och två gånger i södra Sverige, har snön lyst med sin frånvaro. Tills för två dagar sedan, då vi för första gången kunde vakna upp till ett vitt Moskva. Och plötsligt svettas man inte ihjäl i halsduken längre. Till och med fingervantar kan det vara idé att bära. Hösten har varit ovanligt varm, säger de. Till och med i jämförelse med Skåne, skulle jag kunna tillägga.
Nåväl, lite har töat bort, men snön lyser ändå upp de mörka kvällarnas gångväg hem från fakulteten:
Lite sparsam var ändå himlen med snön.
Tomma vägar. Och icketomma vägar.
Mycket hanns med, den veckan Olle var här. Nedan följer de två sista bilderna, som beskriver fredagen och lördagens aktiviteter.
Fredag. Soul och Rockabilly, på klubben vars namn jag aldrig minns. I mitten syns ett väldigt, låt oss säga intensivt, danspar. Annars dansades det jämförelsevis sparsamt, eftersom lördagen räknades som arbetsdag. Detta på grund av att de veckan innan infört en ny helgdag, för att fira någon seger eller befrielse eller vad det nu var. Dock var det väl redan fullt av arbetsfria dagar, så de tog helt enkelt bort en lördag.
Och en av det moderna konstmuséets filialer, belägen vid metro "Barrikadnaja". Där pågick en utställning med den mycket kända konstnären (och skaparen av den omtalade och icke omtyckta Peter den store-statyn (Pjotr I)) Zurab Tsereteli. Maken till produktivitet hade vi aldrig sett. Inne i muséet hänger tavla efter tavla efter tavla. I böckerna finns bilder på otaliga skulpturer.
Så var också jag och Oleg, i måndags, på tur till utställningshallarna, med tillhörande torgkomplex och gosedjur i naturlig storlek. Det kan nog räknas som ett av mina favoritställen i Moskva - ty här finns allt. Här finns dunkande populärmusik från utomhusgrillställen, blandad med pampig sovjetarkitektur och miljontals totalt värdelösa affärer - ett stort antal med souvenirer. Påträffas kan också stora guldobjekt, flanerande ryssar och en och annan stulen transistorradio.
Själva utställningsområdet, paviljongstorget, som inte är väldigt litet (134 000 kvadratmeter), består av ett inte mindre än 71 utställningssalar, av vilka många en gång i tiden representerade ett specifikt territorium av SSSR, alternativt till exempel ett vetenskapligt område eller en speciell vara.
Vi började med Armeniens utställningshall och kunde senare konstatera att det var en av de få som faktiskt behållit sin prägel in i dessa dagar. Där kunde man få dricka ett glas armeniskt vin i den centrala salen för 15-25 kronor och bland annat köpa "äkta" lavash (лаваш - vitt bröd som främst bakas i Kaukasien och Mellanöstern) eller armenisk konjak.
Ganska snart insåg vi att övriga hallar, utom kanske Kirgizistans, där några förvirrade Kirgizer sprang omkring, mest innehöll krimskrams. Även de som på utsidan såg ut som något från en turkisk/grekisk guidebok.
Egentligen skall man inte gå för nära någon av paviljongerna, eftersom de alla tycks vara i söndervittringsstadie... men som de försöker få bli innehavare av världsutställningen 2020 är det nog bäst att de börjar lite "remont" snart... I alla fall var detta en av de bättre delarna, de andra sparar vi till en annan gång.
Så förlikade sig också vi med våra roller i det sovjetiska samhället. Se så fina de är, så friska och hårt arbetande.
Men alla fina sagor har ett slut, så också Sovjets. Och så faller skymningen över de två ensamma vandrarna.
...och kapitalismen tar vid. "En uppblåsbar minabastu!" utropar Olle, helt riktigt. En sådan har jag ju alltid drömt om. Gärna i rosa.
Istället lämnar vi området, rakt in i famnen på en moskovitisk måndagskväll. Månen går upp och vi åker hem, med Sovjet i våra hjärtan och armeniskt vin i sinnet.
