"Samara gorodok..." - ja, just så lyder refrängen till den hyfsat välkända sången om Samara. Samara, den lilla staden.. ja, för alla som händelsevis inte vet, är Samara en stad i södra Ryssland, inte alls långt från Kazachstans norra gräns. Enligt senaste folkräkningen uppgick visst staden nästan till en och en halv miljon invånare. Och att jag, född och uppvuxen i en skog utanför världsmetropolen Finspång, en ort med inalles strax över tjugotusen invånare - hela kommunen räknad - någonsin skulle kunna kalla en stad av den storleken för en byhåla - är inte direkt vettigt. Men ja, Samara är en byhåla - och inte bara i jämförelse med Moskva. Nej, det finns mer än så som tyder på detta.
Men nog om det för nu. Jag återvände i alla fall. I Samara tillbringade jag nio månader. Jag ankom i det heta maj 2009 och lättade från Samaras flygplats i ett charmigt sovjetplan den 1 februari i år. På förekommen anledning återvände jag under tre töande veckor runt påsk och hade sedan dess inte varit i kontakt med staden. Förrän jag med ostadiga (?) ben klev ur sjuttontimmarståget från Moskva i lördags förmiddag. Och tro mig eller ej, men det var lite som att komma hem. Som att jag bara varit på semester ett tag och nu skulle sätta mig på 37:an eller 232:an och fortsätta livet som Samaras enda svensk. Ingenting hade förändrats. Jag åkte till de familjer jag jobbat hos (barn och ungdomar med funktionshinder) och allt var sig likt. De visade fotografier från sommarens hästridning, sanatoriumvistelser eller båtutflykter samtidigt som de försökte trycka i mig så mycket mat som möjligt. Alla hade de köpt tårta och veganer har de förstås fortfarande inte hört talas om.
Så där satt jag alltså igen - i de gula minibussarna med sina uzbekchaufförer eller på de skakiga spårvagnarna med komsomolkakonduktörer. Volga var sig likt och solnedgångarna är väl fortfarande de finaste i världen, om man får tro S. Ändå var väl någonting inte där - och så plötsligt slogs jag av en stark hemlängtan. Det föll mig plötsligt in att jag det senaste ett och ett halvt åren har tillbringat mer än ett år i Ryssland. Inte konstigt att det är som hemma. Men ändå inte. För där finns ju ingen mer, förutom bekanta och familjerna där jag jobbade.
Så, nu är väl kapitlet Samara avslutat i mitt liv. Kapitlet Ryssland väntas också få en mycket lång paus efter min hemkomst om tre veckor.
Nedan följer de få fotografier som togs. Kamerans batteri sjöng nämligen på sista versen och laddaren hade jag glömt.
I Krasnaja Glinka, strax utanför Samara, vandrar getterna i samklang med befolkningen. Bergen, som även fungerar för skidåkning, syns i bakgrunden. Någon har gjort en kärleksförklaring i den trappan som alltid ger mig mjölksyra i benen - och gasledningarna, dessa eviga gasledningar. En bild som berättar mycket.
Här står jag i Amirs tomma rum. Amir själv studerar i Heidelberg, men hans föräldrar tog emot mig med öppna armar. Att beakta så har Amir bland annat flera bra böcker, ett porträtt av Nabokov, samt ett schackspel i lego.
och så Samaras järnvägsstation, denna stadens stolthet. Det finala avskedet. Återvänder gör jag nog, men inte än på länge.
Hos många är den första tanken då de hör staden Moskva nämnas, just de kalla vintrarna. Röda torget täckt av gnistrande snö, eller artonhundratalets trojkor halkandes på ishala vägar. Kvinnor i pälsar och män i pälsmössor.
Men ja, än så länge, med det snöat både en och två gånger i södra Sverige, har snön lyst med sin frånvaro. Tills för två dagar sedan, då vi för första gången kunde vakna upp till ett vitt Moskva. Och plötsligt svettas man inte ihjäl i halsduken längre. Till och med fingervantar kan det vara idé att bära. Hösten har varit ovanligt varm, säger de. Till och med i jämförelse med Skåne, skulle jag kunna tillägga.
Nåväl, lite har töat bort, men snön lyser ändå upp de mörka kvällarnas gångväg hem från fakulteten:
Lite sparsam var ändå himlen med snön.
Tomma vägar. Och icketomma vägar.
Mycket hanns med, den veckan Olle var här. Nedan följer de två sista bilderna, som beskriver fredagen och lördagens aktiviteter.
Fredag. Soul och Rockabilly, på klubben vars namn jag aldrig minns. I mitten syns ett väldigt, låt oss säga intensivt, danspar. Annars dansades det jämförelsevis sparsamt, eftersom lördagen räknades som arbetsdag. Detta på grund av att de veckan innan infört en ny helgdag, för att fira någon seger eller befrielse eller vad det nu var. Dock var det väl redan fullt av arbetsfria dagar, så de tog helt enkelt bort en lördag.
Och en av det moderna konstmuséets filialer, belägen vid metro "Barrikadnaja". Där pågick en utställning med den mycket kända konstnären (och skaparen av den omtalade och icke omtyckta Peter den store-statyn (Pjotr I)) Zurab Tsereteli. Maken till produktivitet hade vi aldrig sett. Inne i muséet hänger tavla efter tavla efter tavla. I böckerna finns bilder på otaliga skulpturer.
Så var också jag och Oleg, i måndags, på tur till utställningshallarna, med tillhörande torgkomplex och gosedjur i naturlig storlek. Det kan nog räknas som ett av mina favoritställen i Moskva - ty här finns allt. Här finns dunkande populärmusik från utomhusgrillställen, blandad med pampig sovjetarkitektur och miljontals totalt värdelösa affärer - ett stort antal med souvenirer. Påträffas kan också stora guldobjekt, flanerande ryssar och en och annan stulen transistorradio.
Själva utställningsområdet, paviljongstorget, som inte är väldigt litet (134 000 kvadratmeter), består av ett inte mindre än 71 utställningssalar, av vilka många en gång i tiden representerade ett specifikt territorium av SSSR, alternativt till exempel ett vetenskapligt område eller en speciell vara.
Vi började med Armeniens utställningshall och kunde senare konstatera att det var en av de få som faktiskt behållit sin prägel in i dessa dagar. Där kunde man få dricka ett glas armeniskt vin i den centrala salen för 15-25 kronor och bland annat köpa "äkta" lavash (лаваш - vitt bröd som främst bakas i Kaukasien och Mellanöstern) eller armenisk konjak.
Ganska snart insåg vi att övriga hallar, utom kanske Kirgizistans, där några förvirrade Kirgizer sprang omkring, mest innehöll krimskrams. Även de som på utsidan såg ut som något från en turkisk/grekisk guidebok.
Egentligen skall man inte gå för nära någon av paviljongerna, eftersom de alla tycks vara i söndervittringsstadie... men som de försöker få bli innehavare av världsutställningen 2020 är det nog bäst att de börjar lite "remont" snart... I alla fall var detta en av de bättre delarna, de andra sparar vi till en annan gång.
Så förlikade sig också vi med våra roller i det sovjetiska samhället. Se så fina de är, så friska och hårt arbetande.
Men alla fina sagor har ett slut, så också Sovjets. Och så faller skymningen över de två ensamma vandrarna.
...och kapitalismen tar vid. "En uppblåsbar minabastu!" utropar Olle, helt riktigt. En sådan har jag ju alltid drömt om. Gärna i rosa.
Istället lämnar vi området, rakt in i famnen på en moskovitisk måndagskväll. Månen går upp och vi åker hem, med Sovjet i våra hjärtan och armeniskt vin i sinnet.
Välkommen hem!
Att komma hem till MGU ger alltid upphov till en viss känsloström. Att komma hem till MGU idag gav upphov till en annan. Lite förvåning, men också en viss lättnad, då man inser att de tusen brandbilarna på gården verkar ha gjort sin uppgift. Ingen är evakuerad och allt är i sin ordning. Ambulanserna väntar lakoniskt i ett hörn och brandmännen köper vatten (!) i studentaffären inne på Sektor Б. Tanken slog mig att det skulle kunna vara en oförberedd övning, men lappen vid hissarna vittnade om någonting annat: "på grund av olyckan i er sektor, kommer varmvatten och värme vara avstängt mellan kl. 10-15." Jaja, då kan ni ju vänta er fler utryckningar, tänkte jag, som ilsket övervintrat i rummet föregående natt med både tre lager filtar, samt vinterjackan på - eftersom fönstret inte går att stänga. Jag skall nog göra en liten brasa jag med.
Frånvaron av inlägg på den senaste tiden, beror alltså dels på en resa i kärlekens tecken västerut - bröllop i Lund - och dels på den minst sagt välfyllda vecka som Olle - Oleg - tillbringade i denna fantastiska (?) stad. Det var Olles första gång och ja, till viss del fick jag kanske själv åka tillbaka till 2008 och försöka minnas mina första intryck av Moskva. Fast när det gäller Moskva är nästan allt förstaintryck. Moskva upphör aldrig att förvåna, upphör aldrig att växa.
Trafiken har redan avhandlats i mitt förra inlägg, så nu återstår allt annat man kan förundras över. Såsom den totala bristen på servicemind, eller ja, det där med att man kan se trevlig ut när man talar med eller passar upp på sina kunder. Det är väl en allmän kvarleva från sovjettiden att det inte spelar någon roll hur man beter sig, sedan det "bara är vi som säljer ost/bröd/vodka ändå, så måste de komma tillbaka, vare sig de uppskattade att jag svor åt dem eller inte". Den ökända blonda kvinnan i rum nummer fem är bestämt från sovjettiden. Någonstans från den värsta tiden. Men ja, i alla fall, lite stött kan man bli om man kommer från ett så artigt land som Sverige och förväntar sig att få ett leende, åtminstone någonstans ifrån, under den vecka man är i ständigt möte med ryssar i serviceyrken. Se, vad kapitalismen kan vara åtråvärd ändå.
Såhär glad var Olle då jag första kvällen släpade upp honom på Röda Torget för turistvandring. Vi gick omkring i uppskattningsvis 7 minuter, innan vi ändrade aktivitet till öldrickning på ett ställe fullt av Tadzjiker. Jag gissar på att det som han vettskrämt tittar på, som verkar befinna sig till höger om mig (fotografen) - ur bild, är en bil full med militsior. Eller vad man nu kallar dem, det gamla kommunistiska mutstyrda folkgardet, som för övrigt nästa år skall byta namn till "politsia", för att bli lite mer internationella (?). I alla fall, det är förståeligt om man är vettskrämd då de åker förbi. De kan ju stoppa en och anklaga en för i princip vad som helst, för att få lite extrapengar att muta till sig en bättre tjänstegrad med.
Tredje dagen är det utbildningsmässa. Svenska institutet är där och jag och Olle fungerar som svenska utbildningsexperter (eller helt enkelt bara svenskar med studieerfarenhet) och svarar på frågor om allt mellan himmel och jord. Här tar vi kaffepaus i vimlet (!) Lite längre in i hörnet till vänster ligger rökavdelningen. Alltså, förstås, inplacerad i själva salen som mässan pågår i, utan speciell ventilering eller så. Äta Rascha.
All vet redan hur hård den ryska militärutbildningen är. Behövs den här "reklamskylten" verkligen? Jag hade inte velat vara den här unge mannen. Eller är den till för att skrämma turister?
En mörk kväll på boulevarderna. Fyra mörka gestalter på promenad. Texten "зачем" fungerar som bakgrund. "varför? (i vilket syfte?)"
Och konst. I vilket syfte? Roligt var det, hur som helt. Moderna museet en regnig lördag.
Till lektionen på torsdag fick jag i uppgift att skriva om skillnaderna mellan trafiken och förarkulturen i Sverige och Ryssland. Ämnet är ganska obehagligt att skriva om, även om det ju förstås är någonting man varje dag upplever i det här landet. Första gången jag var i Ryssland, 2008, slog det mig att jag på en månad (i Kaliningrad, Moskva och St. Petersburg), lyckades bli vittne till fler bilolyckor än jag sett i hela mitt liv i Sverige. Bland annat såg jag två personer snabbt bli flamberade i en bil som kört in i ett träd påväg mot Bzmorje utanför Kaliningrad. Det var en stor fotbollsmatch den kvällen och ja, öl räknas ju ändå inte som en alkoholhaltig dryck, eller hur var det nu?
I Moskva har jag undvikit eget deltagande i bilolyckor på några enkla principer.
- Titta inte bara på rödljusen - titta också på bilarna.
- Gå ALDRIG när det är rött, även om det inte syns till några bilar.
-Överskatta alltid bilarnas hastighet.
- Korsa aldrig vägar du kan gå under.
- Åk aldrig eller sällan marschrutka/minibuss
- Använd det vi kallar för reflexer och som uppenbarligen är en sak som fortfarande är fullkomligt okänd i Ryssland.
Självklart är dessa regler långt ifrån en garanti. Det bästa är förstås att stanna inne och undvika att gå ut på gatorna över huvud taget, eller ja, kanske undvika storstäder i trafikmässigt underutvecklade länder helt och hållet.
Nej, ingen garanti är det ens om man håller sig på trottoaren, förstod jag då jag googlade "на тотоуаре", som betyder "på trottoaren", för att kolla vilken preposition som skulle användas i sammanhanget. De första fem träffarna lyder som följer i snabb översättning:
- 16 februari 2010. I St. Petersburg körde en bil på fem personer på trottoaren. Tidigare i februari i St. Petersburg körde en bil på elva personer, varav två dog. Detta också på trottoaren.
- 17 februari 2010. En major i militsian (polisväsendet), körandes en bil av utländskt märke (!) i Moskva körde på en kvinna som gick på trottoaren. Hennes tillstånd var kritiskt.
- December 2009. Kvinna i Irkutsk körde på två kvinnor på trottoaren. Den ena dog, den andra fick ligga i ett halvår på sjukhus.
-5 februari 2010. Kvinna körde ihjäl två personer på trottoaren i Moskva. Samma dygn kom rapporter om 17 andra olyckor med gångtrafikanter i Moskva.
- 17 augusti 2010. I Sumskområdet körde bilist på några personer på trottoaren. En 11-årig flicka omkom omedelbart.
Med motsvarande sökning på svenska kom inga liknande rubriker upp på den första sidan. Där handlade det i vissa fall om cykling på trottoaren, men också om solkatter, samt barn som målar med kritor på trottoaren. En träff var på ett foruminlägg av en tjej som blivit påkörd lite lätt i ryggen av en hörnet på en buss.
Alltså, att trottoarer i Ryssland inte är till för gångtrafikanter, det har jag förstått av det antal bilar som står parkerade där, men att man skall behöva frukta påkörning var man än är i Moskva, verkar lite jobbigt. Helst när inte ens militsian kan hålla sig på vägen. För övrigt så var de skillnader i trafikbeteendet jag kunde urskilja bland annat:
-Förare i Sverige använder faktiskt ibland sina blinkers. Händer det i Ryssland är det snarast ett undantag.
-I Ryssland använder man inte bilbälten i baksätet, eftersom det inte krävs av lagen. Jag har till och med varit med om förare som blivit upprörda på grund av att de tror att jag anser dem vara dåliga förare eftersom jag sätter på mig bilbältet i baksätet.
- I Ryssland är det en sport att köra för fort, även mitt i centrum. Och alla vet ju att du kommer fortare fram om du mellan alla rödljus och trafikstockningar gasar på utav bara helvete.
- I Ryssland parkerar du där det är bekvämt, inte där man får. Gärna på trottoaren eller i mitten av vägen, där ändå ingen kör.
En resa västerut - i kärlekens tecken. Mer väntar efter Sverige och Olles moskvabesök.
Utblandat med frågorna "Vad pluggar du?" "Hur många syskon har du?" och "Varför läser du ryska?", kommer titt som tätt varianter på frågan "men hur överlever du som vegan i Ryssland?" upp. Svaret lyder som följer:
Svar nummer ett. Gretjka, även kallat bovete. Om järnvärdet är lika högt som smaken antyder, ligger det nog på minst 50 % - och är alltså alldeles utmärkt för en som inte har lever som huvudkost.
Och med lite fantasi går det att göra underbara rätter även i ett kök som är fullt av kackerlackor och sopor. Tillräckligt mycket marknadsköpt curry och allt går att uthärda. Doften letar sig ut i korridoren och middagen får avnjutas av en flaska Botjka, rakt från.. hm, kiosken vid metron.
Och för den som trodde att Ryssland var ett förlorat mål för veganer. Se här, på världens godaste och mest veganska korv hitom västvärlden. Stekt med lite ostronskivling och dagen är gjord. Om inte till och med veckan. Den pedagogiska bilden på en överstruken ko kan till och med den icke rysktalande förstå.
Och alla vet väl att den ryska kosten till minst 50 % består av te. Te, te och te. Grönt, svart, grönt och lite mer svart. Gärna tolv koppar om dagen.
Och för den som inte skyr priser som överstiger 150 rubel, kan få sig lite glintwein på den lokala sushirestaurangen. Helt veganskt, såvitt jag vet.
Och vårrullar med vegetarisk fyllning finns även här. Ibland är man glad att asiater är flyttbenägna, så att man slipper åka ändå dit bort för att avnjuta god mat.
Och sist ut, om man inte vill undvika att förstöra den nya inredningen, frukt. Ryska äpplen (Astrakhan ligger ju som kanske bekant i södra Ryssland) och mandariner från Abkhasien. Jag skall inte simma ut på djupt vatten genom att uttala vilken nation det tillhör, men låt oss säga att det är närmare än Sydamerika, eller var nu mandariner vanligtvis kommer ifrån.
Ryssar är precis som alla andra, måna om sin kultur. Så också om sin matkultur - och ja, ibland är det ett jäkla tjat om "äkta" blinis, pirosjki, borsjtj och pelmeni - fast det är vida känt att man minsann steker pannkakor i princip alla länder och som att det här med att sätta deg av något slag runt typ kött eller grönsaker och sedan påpeka att det skulle vara så enormt gediget.. ja, jag vet inte ja, ibland känns det som om kulturer griper efter halmstrån när det gäller att uppvisa sin originalitet. Kom igen, Kreml är byggt av italienare och mormödrar i alla länder vet hur man dränker sin mat i fett och kärlek. Inte är den bättre, eller sämre, någon annanstans.
Men om vi nu skall erkänna att vissa matkulturella skillnader faktiskt föreligger, så kan ryssarna allmänt anses vara ganska tröga när det gäller att ta in nya intryck. Åtminstone kan det förefalla så, innan man räknat antalet restauranger som serverar sushi i Moskva. För är det någonting moskoviterna gillar att blanda ut sin borsjtjdiet med - så är det sushi. och de kan göra det veganskt också.
Hemmaförsök följer:
Första försöket. Naturbegåvning?
Vem kom på det där med rå fisk egentligen? Avocado for life.
Gospodin Aleksej använder ett mycket unikt medel för att torka/kyla ned riset till sushin. Hårfön.
Och här är Marko glad över resultatet. Med koreanska metallpinnar i högsta hugg.
Vissa saker blir man inte klok på i det här landet. I Samara lärde jag känna en tysk, som bara med viss ansträngning talade mycket begränsad ryska, några ord på engelska och så en tyska som ingen vettig människa kunde begripa, sedan den var utarbetad i någon by i Östtyskland. I alla fall - hans sätt att kommunicera blev ganska snart att helt enkelt, då vi klagade på eller förvånades över någonting, eller efter att han försökt berätta om någon av alla gånger han blivit stoppad av polisen (sedan han arbetade som chaufför), skaka på huvudet le och säga "äta rascha", som då på någon blandning av alla de språk han (inte) behärskade, skulle betyda "det är Ryssland" - ett uttryck som alltså slätar över det mesta. ja men vi vet ju hur det är i Ryssland. välkommen till landet där fördomarna i många fall visar sig vara chockerande nära verkligheten.
Häromdagen var jag på ett av Moskvas största konstmuseum, Konstnärernas hus - en filial till Tretjakovskijgalleriet. Där avnjöts en levitanutställning, efter ett spännande besök backstage, inne hos alarmteknikerna. Ja, jag känner alltså en av de anställda, som fint placerade mig i en nött fåtölj med en kopp te och teknikersällskap. samt en gasmask. ja men gud, klart den skall hänga där, det är ju Ryssland?!
Låt oss också oja oss över ryssarnas extremt goda kunskaper i det engelska språket. In genom denna dörr var alltså bara "stuff", alltså "grejer", tillåtna, åtminstone för den som inte kunde läsa den ryska varianten som bara tillåter personal. Någon uppmärksam turist påtalade antagligen det hela, varför en miljömedveten anställd ändrade på bokstäverna en smula. Ja, men vad kan man vänta sig från ett av Moskvas största museum? Äta Rascha.
Och vänta, minns ni en första bilden, med det glänsande glashuset. Ett bländverk. Titta noggrannare. Någonting jag ofrivilligt fick göra vid ett återbesök i regn och mulen himmel. Oj, ja, tio procent av rutorna är visst utslagna. Övergivet. Ryssland. Är ni förvånade? Det är ju ändå Jugo-Zapadnoje.
Och ni som läst om gatuhundarna som pendlar i Moskva. Ja, varsågoda, mitt eget bildbevis på någon som tar sin lunch på stationen Biblioteka imenni Lenina, en lagom hektisk timme på eftermiddagen.
