Vilket spektakel. Och nu använder jag alltså ordet i betydelsen "skådespel", för att referera till det ryska ordet, som är av samma latinska ursprung. Ett spektakel var det jag bevistade i torsdag och även skall förgylla denna kväll med. Och det spännande är att det handlar om samma pjäs, eller ja, jag vet inte om det handlar om samma pjäs, eller olika manus baserade på samma roman, men i alla fall på olika teatrar, med olika skådespelare och en annan regissör.
Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov är alltså skådespelet och avnjöts i torsdags på Stanislavskijteatern.
Stanislavskijteaterns skylt.
Nedan följer en fritt skriven teaterresumé:
Av jord är du kommen. SE UPP! Vänster till vänster, höger till höger - och huvudet - som en liten boll (ned längs med gatan), där vi passerar allt på vägen, butiken, vodkan, mellan den första och den andra, nej, botten upp! jord skall du åter varda. backa! backa, sade jag. du ser mig inte - men ja, över huvud taget, så talar jag bra. inte bara på ryska är det underförstådda. ja smotrela, posmotrela. nyheterna följer som lyder, 2 miljoner ytterligare döda, men vem är jag att döma? bara gud vet - hur kan du veta vad du skall göra ikväll - jag vet att du ingenting kommer att göra ikväll. vyn från sparvbergen goddag moskva, god afton detsamma. biskopsdammarna är klara, ligger klara, vi tar exkursionsbussen en eftermiddag då spårvagnen slamrar förbi. KOM TILL MIG! Идти ко мне! och satans bal, men kanske utan musik, blekvit - men ja, då hoppar jag då. kommer ni att trycka den, snälla, säg mig kommer NI ATT TRYCKA DEN?! jag är för all del normal - vad gör ni då på ett dårhus? intet svar, vi fortsätter nedför gatan, sover över i din lägenhet, jag lovar jag såg honom, lång mörk och han förutspådde vad som senare skedde, nej, galen är jag ej, stravinskij, säg mig - nej vänta. mitt POEM. men hur kunde jesus GÅ till pontus pilatus, om han inte existerade - om han inte existerade kunde han ju inte GÅ! men existens, påstår ni att han inte existerade? Valuta! Utländsk valuta, en vårdag, är det er första gång i moskva? vi översätter, välkommen, är det ett stort sällskap? bry er inte om mig, för all del, inte om mig... så sprang de om varandra -
och mästaren
och margarita, så möttes de aldrig.
Igår kröntes den nya borgmästaren i Moskva. Den förre må ha varit en korrumperad sate, men frågan är om överfarten till den här gamle stofilen är mycket bättre. Sobjanin verkar mesta ha suttit i sin Mercedes i någon liten välmående oljeort i öster och lyssnat till den stora Putins röst. Jag hade inte litat på honom om jag varit Medvedev. Men å andra sidan hade jag inte heller litat på Medvedev om jag varit någon annan.
Mindre korruption och mer öppenhet? Hah, upp till bevis. Jag tror det först då jag ser det.
Ja, upp till kamp.
Med en, eller eventuellt två, vegetariska restauranger, i en stad på 16 miljoner invånare, inser man att man som vegan är hyfsat ensam. Jag skulle säga att man känner sig ganska bortglömd, förbisedd. Nåväl, omöjligt är det inte - jag lyckas ändå nästan varje dag i "stolovajan" (matsalen), som ändå skriker ut sin klassiska ryskhet. Någon dag kanske soppan uteblir, en annan salladen och ja, en och annan gång är väl den stekta vitkålen väl tradig - men, som sagt, det går.
Här är ett charmerande exempel i närbild på vad som kan slevas upp på tallriken av tanten i matsalen. Till detta hör att jag hela mitt liv avskytt just gröna bönor.
Interiören från den vegetariska restaurangen "Jagannath". Är det vegetariskt så är det hippie, en tes som i många fall gäller runt om i världen. God mat dock, måste tillstås. Det kan också min käre besökare hr Edlund intyga.
Men inget går upp emot hemlagad mat - helst när någon gör den åt dig. Ett stort tack till Aleksej - Rysslands bäste, manlige hemmakock. Och män som kan laga (vegansk) mat - och dessutom baka (veganska cupcakes) - det är inget som växer på träd i det här landet.
Och ja, en ensam vegetarian kanske det finns i detta landet i alla fall. Denna bild hittades i Metron en regnig söndag. På den står, rakt översatt, "Kött - det är någons smärta och skräck..".
Bönernas tid är förbi.
Jag har härdat dessa svaga själar
- en uppgift svårare
än att storma tusen Bastiljer.
Och när er förlossare kommer
omgiven av upprorsmän
och Hosiannaropen stiger,
skall jag riva ut min själ
och stampa på den
och kavla ut den
och överräcka den åt er
som en blodig fana.
En dag spenderades i Vladimir Majakovskijs förtecken. Jag skulle lätt kunna ägna mer än en av alla mina dagar till hans ära, men en är gott nog än så länge. Först ut var Majakovskijmuseet, från vilket jag tyvärr inte har några bilder, men som var mycket intressant, inte minst ur planmässig synvinkel. Första rummet, på bottenplanet, var en symbol för födelsen och hela vägen fram till diktsamlingen Ett moln i byxor. Sedan fick man släpa sig upp fyra våningar, för att successivt, med alla krig och sammanrasanden, ta sig ned mot Majakovskijs självmord. Mycket förvånande var personalens otroligt tillmötesgående attityd. Till och med biljettkassörskan visade sig vara mindre omedgörlig, när vi i brist på växel fick betala 36 rubel istället för ordinarie 90.
En man i blåställ tog hand om ytterkläderna, med små hyfsat glada muttranden, och kvinnan i det första rummet gav oss en lång utläggning om Majakovskijs födelse och barndom. Till sevärdheterna hörde också en äldre man med talfel, som glatt talade om allt mellan himmel och jord - och i synnerhet på sovjetisk sådan - med en halvt förstående ryskstudent.
Efteråt besöktes och förevigades den välkända Majakovskijtunnebanestationen. Finns det något vackrare än en mosaikbild i taket av ett fruktträd i blom på en fond av krigsflygplan?
Åh. Sovjet.
Och det känns skönt att veta att Kreml är väl skyddat. "Moskvahimlens vaktposter", som nu har uppgraderats till S-400, eller vad det nu var vi tvingades läsa om i våras på ryskan.
Och här är han. I egen hög person på torget ovanför tunnelbanestationen. För tillfället omgiven av ombyggnationer, men stolt ändå.
Kan tilläggas att vår rysklärare ansåg denna och Puskjinstatyn vara de enda författarstatyer i staden värt namnet. Då jag protesterade och försökte mig på att påtala Lermontovstatyn, skrattade hon och sade att den inte var så fin, men att hon inte skulle argumentera mot mig, eftersom jag tyckte vara så galet förtjust i honom.
- Kärlekens båt har krossats
- mot vardagens rev.
- Vi är kvitt
- vi två.
- Ingen anledning att föra bok
- över smärtor
- bekymmer
- och gräl
(Ur Majakovskijs självmordsbrev)
På okända vägar kring universitetet, sprang jag på en sektion av en, av mig, ännu inte helt utforskad park, som var stadigt omgärdad av att högt staket. Jag beslöt mig att undersöka saken närmare, och blev då bekant med den mystiska parkens private trädgårdsmästare. Eller bekant är för mycket sagt, då jag snabbt kom fram till att han hade en frapperande likhet med Freddy Krueger i skäckklassikern "Nightmare on Elm Street".
Här syns en av de byggnader som rymdes inom det stora, inhägnade området.
Och låt mig presentera Moskvas snyggaste ek. Detta alltså sagt utan att ens ha sett hälften av dem. Men tro mig, den drog blicken till sig. Och inhägnad var den.
Och låt mig presentera MGU:s egen Freddy Krueger.
Jag är mycket förtjust i såväl hans hatt som hans handskar. Säkert har han fyra knivar fastsydda på vardera också. Jag ber om ursäkt för bildkvaliteten, men jag ville inte riktigt bli påkommen med att fotografera honom, så jag blev tvungen att gömma mig bakom en byggnad, på långt avstånd. Och gud vet vad han sopar undan där i skogen?
Med mycket universitetsliv, förkylningar, byråkrati och äventyr i förorten, har de egentliga turistmålen förbisetts en aning. Inte för att jag sett dem förut, nej, Röda Torget tål väl att korsas både en och två gånger, utan kanske snarare för att jag vet att de alltid finns där. Det är enkelt, min del av universitetet ligger mitt i centrum, och det är nästan så att man hunnit bli hemmablind där man har ingången till Röda Torget och hela Kreml mittemot journalistiska fakulteten.
Här kommer i alla fall det vi alla väntat på. Bildbevis på att jag faktiskt varit på Röda Torget - och sett Vasilijkatedralen. Så att inte alla min historier då jag kommer hem cirkulerar kring kackerlackor och mögelmönster. Jag hann dock inte vara där så länge, eftersom jag fick ett brådskande samtal där jag uppfordrades besöka den visumansvarige på fakulteten. Bilden är tagen av hr Edlund.
Det här var min version av Vasilijkatedralen. Icke att förglömma att den mest charmerande italienska arkitekturen (Kreml designades av italienska arkitekter) alltid tar sig bäst ut om man slänger in en av Stalins sju systrar på ett hörn.
Och ja, här är det väl. Det som turisterna ser.
Och här är det som också hamnar i många turisters blickfång. En av de sista fina septemberdagarna promenerades det ned till utsiktsplatsen nedanför universitetet.
