Where might we ever find your equal?
Så citeras det ock i Pusjkins Jevgenij Onegin. Och nej, det finns ingenting som kan mäta sig med Moskva. Ärligt talat. Energin, storleken, livet, rörelsen. och ljuset, allt ljus i det ryska mörkret. Men allt gott till trots, ser jag nu fram emot att åka hem. "Hem". Hemma finns vänner, familj, trygghet, kärlek. (Och män som visserligen inte varken öppnar dörrar eller bär hem dina matvaror, men som åtminstone har hört talas om "pappaledighet" och annat väsentligt i livet).
Äventyret tar slut och känslan av ensamhet som då och då har kommit över mig i denna mångmiljonstad, ser jag fram emot att göra mig av med. Och att ersätta hackiga skype-personer med deras motsvarigheter i verkligheten hade inte varit fel.
Och passande nog är det juletider. Återföreningens tid. Återföreningen med familjen, med fäderneslandet och allt det där. I Moskva är det dock också jul, och trots mina knappa fyra månader här, har jag lärt känna ett par personer som jag inte hade haft något emot att lära känna ännu bättre. Men tiden räcker inte till och prioriteringar måste göras. Bland annat har jag, för att inte helt översköljas av melankoliska julkänslor i främmande land, prioriterat bort det mesta av julpyntet här i mitt lilla rum. Så pass att det faktiskt inte finns mer än ett rött ljus, som skulle kunna härledas till någon form av kontakt med Jesus födelsedag.
Dock finns det andra som tar julpyntet på allvar. Medvedev är en:
Här på Medvedevs innergård. Eller yttergård är det kanske, det röda torget.
En skillnad som en vän/bekant påpekade för ett tag sedan, är att den ryska "Snögubben" inte är av manligt kön. Nej, i Ryssland skapar man i det kalla vintermörkret, av lysande, vit snö, inget mindre än "Snötanter". Det bör framgå av bilden i vilket land denna bild är tagen/av vilket kön snöskulpturen är. Denna ståtliga dam påträffades under en ishal promenad mellan Kitaj-gorod och Röda torget.
Vidare, kan man ju som svensk, med lite hjälp från till exempel den Svenska ambassaden, bevara sina svenska traditioner. Det bör då kanske inte nämnas att det åtminstone var sju eller åtta år sedan jag senaste firade lucia ordentligt, trots att jag tillbringat flertalet av dessa år i Sverige. Men jul- och luciasångerna gav ändå väntad effekt. Тоска по родине eller vad man nu kallar det på ryska. Hemlängtan. Eller åtminstone lite skolavslutningsnostalgi. Förra julen tillbringade jag ju i Samara, med en en julaftonskväll tillbringad i den tyska Lutheranska kyrkan - allt för att komma så nära traditionen som möjligt. Alla behöver vi väl lite Stilla natt ibland.
Lucian, en elev från Svenska skolan i Moskva.
Och luciatåget, som förutom ett gäng söta barn i skolåldern, även innehöll ett par sångkunniga vuxna, såsom en av ambassadens tolkskolepraktikanter. I övrigt bjöds det på både glögg, konstiga köttbullar och pepparkakor.
Och jag fortsätter att undra - varför är man bara svensk utomlands? Hemma funderar jag ju aldrig över min nationalitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar