Skulpturparker i allmänhet är ingenting som riktigt har fascinerat mig mer än någon annan konst. Tvärtom har jag ofta tyckt att skulpturer ofta har ett ganska klumpigt och utslätat uttryck och att en skulpturpark ofta är alldeles för tråkigt anlagd. Ryssland är inte bra på mycket, men skulpturer kan de. Och skulpturparker. Parken precis bredvid Tretjakovskijgalleriets filial för 1900-talskonst är underbar. Det är en samling skulpturer och främst statyer av kända personer, som av en eller anledning (oftast politisk) har förlorat sitt syfte och tagits bort från ursprungsplatsen. Där finns Stalin, tillsammans med europeiska kompositörer, Lermontov och någon okänd sovjethjälte. Allt är i en enda röra och en snöig vinterkväll kan det vara hur fint som helst. Inga plogade gångar och knappt något ljus - som att vandra omkring i en övergiven nöjespark mitt i natten. Bilder utlovas då jag får möjlighet att återvända dit.
Den andra skulpturparken i Moskva som är värd att omnämnas är den som tillhör det moderna konstmuséet. Jag har aldrig sett en så liten yta, uppfylld av så många skulpturer. Och alla otroligt spännande, inte minst genom den relation de får till varandra, genom den täta placeringen.
Så, välkommen till Moskvas trängsta skulpturpark:
Vi hälsas välkomna av denna man.
...som har en hjälpreda att bära däcken åt honom.
Och här torde man se en viss Cervantes-koppling. Ber om ursäkt för det avklippta huvudet, men det regnade mycket och jag var ganska mån om att behålla min torrhet ett tag till, varför jag sprang in strax efter fotot.
Och så har kylan slagit till i Moskva, regnet firar sin närvaro och kvällarna är plötsligt mörka.
Icke desto mindre är det inte alltför illa att stega hem på en spegel av vatten och reflektioner, hem till det välkomnande ljuset högt där uppe.
Om man går från min del av universitetet, Sektor Б, till den motsvarande sidan, sektor В, så upptäcker man universitetets outtröttliga symmetri. Den är uppenbar utifrån förstås, liksom de flesta Stalinbyggen. Klocktorn finns på alla sidor och vilken du egentligen befinner dig på, är ibland svårt att avgöra. Insidan är precis lika symmetrisk och sektor В är bara en ren kopia av sektor Б, med liknande små butiker, en precis likadan innergård, samma träddunge, samma bänkar och evinnerliga säkerhetspersonal som kollar upp dina dokument.
MGU har verkligen allt. Postkontor, blomsterhandel (som på bilden) och småbutiker som säljer allt från choklad och te till korv eller böcker. Här finns även en dokumentfotograferingsavdelning och flera matsalar.
Den grå och lite semipampiga interiören i den centrala delen av MGU:s huvudbyggnad.
En sak man som student från en stad såsom Lund, inte är van vid, är frånvaron av cyklar. Moskva är ingen cykelstad, det kan vi vara rörande överens om. Det finns inga cykelvägar och att vingla runt i trafiken är förenat med livsfara. De flesta nöjer sig med minibussar och tunnelbana. Ytterst roligt var häromveckan då jag stod och läste ett anslag på väggen vid hissarna i MGU:s huvudbyggnad. "Möte för cykelägare" löd överskriften. Det var helt enkelt ett upprop till möte för alla som äger en cykel på MGU, att träffas och kanske göra någon utflykt tillsammans. I Lund hade en sådan lapp varit omöjlig, då antalet cykelägare i princip stämmer överens med antalet studenter. Här finns uppskattningыvis ungefär 50 cyklar, av vilka SAMTLIGA är av mountainbiketyp. Vilka berg man nu roar sig med att cykla uppför i den här staden... Nåväl, bildbevis nedan:
Cykelbeståndet utanför Sektor В.
Symmetrin innefattar ett stort antal grindar och valv, såsom detta.
Solen i Moskva skymdes under några dagar, men har nu återvänt - och den höstliga charmen fortsätter att lysa med sina gul-röda löv. Det är underbara dagar att promenera eller åka på utflykt till Moskvas utkanter. "De sista vackra höstdagarna" som vår lärare realistiskt påpekade. Oktober brukar, av egen erfarenhet, mest vara grått och regnigt.
På väg hem genom parken som leder till universitetet.
Och så det här med att integreras i samhället. Vad är egentligen viktigt? Språk, ja, självklart. Utan det ryska språket kommer man inte långt i den här staden, det kan tilläggas. Och så är det kulturen förstås. Seder, bruk, traditioner, ja, allt det där som Jimmie Åkesson talar sig så var om, men som oftast bara består i idiotiska påfund som det här med att äta rå fisk, dansa kring fallossymboler och att helga jantelagen, som man roar sig med i Sverige. Och i Ryssland handlar det kanske om att muta sina professorer med pengar och blommor (ehrm...), tilltala folk med namn som är längre än 46 bokstäver, att anställa alldeles för mycket personal med för lite lön, för att en person inte kan göra mer än en sak, att dricka vodka ur dricksglas eller behandla kvinnor som lägre stående individer.
Eller så handlar det om små detaljer. Attiraljer. Jag tänker att vägen till att bli en riktig moskovit börjar nedifrån och upp. Således är det senaste inköpet:
Ett par äkta ryska tofflor (made in China). Rutigt och charmigt. Varmt och stilrent. För du går inte på ett ryskt golv utan tofflor. Det händer bara inte. Inte ens då du är på besök. Uteskor inne är precis som i Sverige inte tillåtet, men barfota eller i strumplästen, nej, gud bevare mig väl! Du kan ju förkyla dig! Det är ju som att dricka kallt vatten, alltså, enligt ryssen, förenat med livsfara.
Journalistiska fakulteten är alltså den fakultet till vilken jag hör. Att det är så beror på många faktorer, men ingen av dem har att göra med att jag vill bli journalist eller har läst journalistik förut. Allt väl ändå, då de tillhandahåller kurser i ryska, samt rysk litteraturhistoria. Fakulteten är förhållandevis ny (jag blev kysst på handen av dess grundare, en ganska lastgammal men charmerande herre häromdagen), men ligger belägen i en äldre, men nyrenoverade byggnad mitt i centrum. Mitt emot ligger Kreml och infarten till Röda Torget och ja, allt man kan önska sig finns på gångavstånd.
Då jag berättade för en god vän och journaliststudent från Samara att det var den här fakulteten jag tillhörde, spärrade han upp ögonen och delgav mig det faktum att ja, här studerar ju verkligen bara eliten. Den tillhör inte jag, men om man är utländsk student räcker det nog bara med pengar.
Interiör. Stort och ljust, inte alltid en självklarhet på universiteten runt om i landet.
Att kalla dessa första dagar för vardag är kanske för mycket gjort. I alla fall är det ju gott och väl en försmak om vad som komma skall, tänker jag. Och omgivningarna rekognosceras och godkänns. Fotograferas och arkiveras.Jag bor alltså i högerflanken på studentboendet i själva huvudbyggnaden i Moskvas statliga universitet. Rysslands mest välrenommerade universitet. På bilden nedan försöker jag illustrera hur jag alltså bor i mitten på högersidan, med utsikt mot de parkliknande områden som sträcker sig ut österut från universitetet. Alltså har jag, lätt uträknat, morgonsol.
Utsikten från fönstret går alltså inte av för hackor, medan rummet självt knappast hade gått igenom ett svenskt hälsotest. Mögelsporer i inandningsluften har väl aldrig varit vidare populärt (i synnerhet inte för astmatiker, som min rumsgranne).
Så, de första dagarna har alltså tillbringats i byråkratins förtecken. Och den ryska byråkratin tar verkligen priset på de flesta plan, kan meddelas. I alla fall då det gäller ineffektivitet och ickedigitalisering. Trots att vi befinner oss på Rysslands mest framstående lärosäte, ehrm. Nåväl. Introduktionen skall hållas kort och positiv. Snart kommer uppdateringar med bland annat rumsinteriör och journalistiska fakulteten, till vilken jag (uppenbarligen) hör. Samt bilder från den ryska byråkratin.
Vi hälsas välkomna av denna man.
...som har en hjälpreda att bära däcken åt honom.
