Samara gorodok...

"Samara gorodok..." - ja, just så lyder refrängen till den hyfsat välkända sången om Samara. Samara, den lilla staden.. ja, för alla som händelsevis inte vet, är Samara en stad i södra Ryssland, inte alls långt från Kazachstans norra gräns. Enligt senaste folkräkningen uppgick visst staden nästan till en och en halv miljon invånare. Och att jag, född och uppvuxen i en skog utanför världsmetropolen Finspång, en ort med inalles strax över tjugotusen invånare - hela kommunen räknad - någonsin skulle kunna kalla en stad av den storleken för en byhåla - är inte direkt vettigt. Men ja, Samara är en byhåla - och inte bara i jämförelse med Moskva. Nej, det finns mer än så som tyder på detta.

Men nog om det för nu. Jag återvände i alla fall. I Samara tillbringade jag nio månader. Jag ankom i det heta maj 2009 och lättade från Samaras flygplats i ett charmigt sovjetplan den 1 februari i år. På förekommen anledning återvände jag under tre töande veckor runt påsk och hade sedan dess inte varit i kontakt med staden. Förrän jag med ostadiga (?) ben klev ur sjuttontimmarståget från Moskva i lördags förmiddag. Och tro mig eller ej, men det var lite som att komma hem. Som att jag bara varit på semester ett tag och nu skulle sätta mig på 37:an eller 232:an och fortsätta livet som Samaras enda svensk. Ingenting hade förändrats. Jag åkte till de familjer jag jobbat hos (barn och ungdomar med funktionshinder) och allt var sig likt. De visade fotografier från sommarens hästridning, sanatoriumvistelser eller båtutflykter samtidigt som de försökte trycka i mig så mycket mat som möjligt. Alla hade de köpt tårta och veganer har de förstås fortfarande inte hört talas om.

Så där satt jag alltså igen - i de gula minibussarna med sina uzbekchaufförer eller på de skakiga spårvagnarna med komsomolkakonduktörer. Volga var sig likt och solnedgångarna är väl fortfarande de finaste i världen, om man får tro S. Ändå var väl någonting inte där - och så plötsligt slogs jag av en stark hemlängtan. Det föll mig plötsligt in att jag det senaste ett och ett halvt åren har tillbringat mer än ett år i Ryssland. Inte konstigt att det är som hemma. Men ändå inte. För där finns ju ingen mer, förutom bekanta och familjerna där jag jobbade.

Så, nu är väl kapitlet Samara avslutat i mitt liv. Kapitlet Ryssland väntas också få en mycket lång paus efter min hemkomst om tre veckor.

Nedan följer de få fotografier som togs. Kamerans batteri sjöng nämligen på sista versen och laddaren hade jag glömt.



I Krasnaja Glinka, strax utanför Samara, vandrar getterna i samklang med befolkningen. Bergen, som även fungerar för skidåkning, syns i bakgrunden. Någon har gjort en kärleksförklaring i den trappan som alltid ger mig mjölksyra i benen - och gasledningarna, dessa eviga gasledningar. En bild som berättar mycket.




Här står jag i Amirs tomma rum. Amir själv studerar i Heidelberg, men hans föräldrar tog emot mig med öppna armar. Att beakta så har Amir bland annat flera bra böcker, ett porträtt av Nabokov, samt ett schackspel i lego.




och så Samaras järnvägsstation, denna stadens stolthet. Det finala avskedet. Återvänder gör jag nog, men inte än på länge.