Majakovskij

Bönernas tid är förbi.
Jag har härdat dessa svaga själar
- en uppgift svårare
än att storma tusen Bastiljer.
Och när er förlossare kommer
omgiven av upprorsmän
och Hosiannaropen stiger,
skall jag riva ut min själ
och stampa på den
och kavla ut den
och överräcka den åt er
som en blodig fana.

En dag spenderades i Vladimir Majakovskijs förtecken. Jag skulle lätt kunna ägna mer än en av alla mina dagar till hans ära, men en är gott nog än så länge. Först ut var Majakovskijmuseet, från vilket jag tyvärr inte har några bilder, men som var mycket intressant, inte minst ur planmässig synvinkel. Första rummet, på bottenplanet, var en symbol för födelsen och hela vägen fram till diktsamlingen Ett moln i byxor. Sedan fick man släpa sig upp fyra våningar, för att successivt, med alla krig och sammanrasanden, ta sig ned mot Majakovskijs självmord. Mycket förvånande var personalens otroligt tillmötesgående attityd. Till och med biljettkassörskan visade sig vara mindre omedgörlig, när vi i brist på växel fick betala 36 rubel istället för ordinarie 90.

En man i blåställ tog hand om ytterkläderna, med små hyfsat glada muttranden, och kvinnan i det första rummet gav oss en lång utläggning om Majakovskijs födelse och barndom. Till sevärdheterna hörde också en äldre man med talfel, som glatt talade om allt mellan himmel och jord - och i synnerhet på sovjetisk sådan - med en halvt förstående ryskstudent.



Efteråt besöktes och förevigades den välkända Majakovskijtunnebanestationen. Finns det något vackrare än en mosaikbild i taket av ett fruktträd i blom på en fond av krigsflygplan?



Åh. Sovjet.



Och det känns skönt att veta att Kreml är väl skyddat. "Moskvahimlens vaktposter", som nu har uppgraderats till S-400, eller vad det nu var vi tvingades läsa om i våras på ryskan.



Och här är han. I egen hög person på torget ovanför tunnelbanestationen. För tillfället omgiven av ombyggnationer, men stolt ändå.




Kan tilläggas att vår rysklärare ansåg denna och Puskjinstatyn vara de enda författarstatyer i staden värt namnet. Då jag protesterade och försökte mig på att påtala Lermontovstatyn, skrattade hon och sade att den inte var så fin, men att hon inte skulle argumentera mot mig, eftersom jag tyckte vara så galet förtjust i honom.

Kärlekens båt har krossats

mot vardagens rev.

Vi är kvitt

vi två.

Ingen anledning att föra bok

över smärtor

bekymmer

och gräl

(Ur Majakovskijs självmordsbrev)