Peredelkino

Jag och min käre besökare från väst tog oss friheten att äventyra moskvaupplevelsen. Vi gav oss iväg till Peredelkino, efter en suddig beskrivning av vad man skulle få uppleva där, som jag uppenbarligen hann glömma allting av. Att det skulle ha någonting med en författare och ett tillhörande museum att göra, var det enda jag mindes. Samt att soligt väder var att föredra. Så, en lördag med molnanhopningar och stilla duggregn gav vi oss av.

Mot vad? Ja, det vete gudarna. Jag virrade mig till Kiev-stationen, kom först in på stationen för expresståget för flygplatsen, där jag nyktert konstaterade att nej, här kan det inte vara. Vi letar efter något skitigare, lite surare biljettkassörskor och lite mer Sovjet-feeling. Några minuter senare var vi på tåget, som tog oss genom gula skogar och förbi en champagnefabrik, som nog sett bättre dagar.

Och Peredelkino var i mångt och mycket en gul skog. En målare, som är för långt bort för att synas på denna bild, förevigar områdets pampigaste höstfärger.



Och om vi missade såväl Pasternaks husmuseum, som Tjajkovskijs och Tarkovskijs gravar, så missade vi i alla fall inte patriarkens residens.



Och det var inte helt illa på utsmyckningsfronten, kan tilläggas. Ryssland när det är som bäst, tänker jag.



Omkring järnvägsspåret gick flera stigar genom alléer och över små broar, men vart de egentligen ledde, fick vi aldrig klart för oss.



Men ej att förglömma - Peredelkino är inte bara en av Sovjets mest kända sommarstugekomplex för författare - det är också en förort. Inte för att man inte dricker öl på gatorna inne i centrala Moskva, men känslan är lite mer intensiv, när man ser denna ensamma mans (?) tillhåll. I duggregnet, en flaska. Ryssland när det är som sämst, tänker jag.



Och när vi ändå är igång, kan jag presentera den turistattraktion vi hittade inklämd mellan några mindre sovjetblock till bostadshus. Någonting säger mig att den inte brukar vara med på Peredelkinos turistrunda. Inte för att militärpansarbilar brukar saknas på dylika exkursioner, men för att dess position var ganska obegriplig. Och så fanns det ju ingen skylt som talade om hur fint det var att Ryssland räddade Europa undan nazismen.



Kvinnor till vänster och män till höger. Man får alltid förbereda sig på det värsta, men patriakresidensets offentliga bekvämlighetsinstitutioner måste sägas vara i hög klass. Bättre än dörrarna indikerar.